picket fencing

Samtiden är så ostimulerande, trots att jag varit out n about mer än någonsin.
Känns som att jag står och stampar på samma ställe.
Tog med sambon på hemma-hos-party.
/ Vi ska göra mer tillsammans var det tänkt. Göra det jag gör, tillsammans, det vill säga. /
Det var roligt, men jag märkte att han var obekväm med publiken som var för glad, framgångsrik, ung och full antar jag.


Jag sportade en kameltå över halva staden. Det var ifrån början inte meningen, men jag hade  redan ställt in mig på stentvättad snortajt denim.
Väl på var sprickan oundviklig och jag kom på mig själv med att tänka att man borde se det som en utmaning. Sen gick jag ut. Tänkte kognitiv terapi och trendsetter och hjälp mig ända tills att jag ramlade hem på sena kvällskvisten.

Jag satsar också stenhårt på att återuppliva ghettonaglarna. Ni vet, dekormålade till tusen. Folk verkar inte vilja haka på dock.

Sambo igen.
Vad kan man säga om detta fenomen av konstant krockande och kopulerande?
Den ömsom goda, ömsom onda avhängigheten ?

Jag hittar saker att anmärka på hela tiden ( visserligen är sökandet aldrig långt, det skall gudarna veta) och känner hur det inte klär mig.
Vill pika.
Vill filma och visa på den stora teven.
Tydliggöra.
Jag tycker ändå jag lyckas hålla mig själv i korta tyglar, försöker leka pedagog, i alla vädersträck.
Växlar emellan lismanden och hot, vardaglig lojsamhet med domedagsblues.
Eller hopp och hopplöshet om man så vill.

Men det var ingen överraskning. I told you so.
Jag vet att det kommer att vara ett hårt paket för honom ett bra tag framöver. Familjelivet som han önskade sig så illa.
Men jag diskuterar iallafall. Pratar istället för att ställa mig bakom en vägg av plexiglas och mumla.
Mest jag, men ibland svarar han också.
Den kan fortfarande ta sig, middagsmaten.

Han stekte pannkakor igår. Mest för att jag hade tvättstuga och var fysiskt inkapabel att vara på två ställen samtidigt.
Jag förstår att ni inte förstår vilket framsteg det här är.
Det är enormt, jag lovar.

Annars?
Jag avnjuter en kolossal och härlig tystnad som  enbart kan hackas sönder av musik jag själv sätter på eller ett vansinnigt skrik som jag själv skulle kunna välja att släppa ut.
Det där skriket jag har ackumulerat under 8 år av spawn, på mig och i mig.
Runt halsen och i magen och sittandes på mitt huvud. 
För att inte tala om alla röster som fått trängas däri.

Jag har lämnat av precis all mina avkomma på diverse instutitoner och är alldeles ensam.
Åtta år!
8 mothafukkin years.

Nu ska jag gå och söka ett jobb.
Ett fullkomligt meningslöst skitjobb.
Fem minuters gångavstånd och precis vad jag behöver.

Jag finner mig i nya situationer hela tiden utan att riktigt veta hur jag hamnat där.
Känner instinktivt att det måste vara nog för en bit framöver, och jag antar att det enda sättet är att cocoona ett tag. 

Hade ett missat samtal imorse, av en vän som bara några timmar tidigare stått och vinkat  av oss innan vi promenerade hem.  Han ville bli eskorterad hem ifrån psykakuten där han spenderat halva natten,  Anna Odell style, fastspänd på en brits.
Men jag svarade som sagt inte. Människan vägrar dessutom berätta vad som hänt.

Senare på dagen ett annat möte av turbulent karaktär. Denna gång för att läka någon sorts sår. Släta över för stora gester och ett agg i min inre cirkel. Det gick mycket smidigt, om man bortser ifrån att två av de människor jag umgås mest med kommer att undvika varandra ett tag framöver.
Mänskliga dramer hanteras med fördel smått bakfull,  sådär härligt blaserad och avtrubbad ni vet. Då kan till och med jag kan säga att jag tvår mina händer.

Jag promenerade för övrigt hem barfota mitt i natten trots att risken var större att trampa på en aidsinfesterad kanyl, än att komma hem oskadd.
Mina fina skor får verkligen komma ut och visa upp sig alldeles för sällan, men det var knappt värt det.
Varje steg jag tar får mig fortfarande att kvida ett dygn senare.
Klämde fingret i porten gjorde jag också och nu är där en blåsa som har spruckit och svällt upp fler gånger än jag kan räkna. Sov i tre timmar.
Fun hurts.

Alla dessa sammanträffanden. Efter gårdagens galla, ytterligare en tiopoängare, ett telefonsamtal som fick mig att gå ifrån tröstlöshet till hårdkokt cynism.
Geggan jag kallar mitt sociala umgänge hade surnat över natten och idag täker jag inte ens ge mig in i leken. Känns ungefär som att döma i en match , som spelas i Uganda. Orkar verkligen inte.
Sedan får man kanske skylla sig själv lite granna, när man valt att bara umgås med folk som går runt med trippeldiagnoser.
Misery loves company, right?



 
(videon tillägnas min första kommentator och alla offer för socialt trauma och annat faux-pas)

So. Idag är dagen då frankofilin är över för min del. En kaffe , en sista glance på kuttersmycket. Sail away, Le fin.

Fenomenet vandrande skyltar får mig att begråta allt som går på två ben.
Kan man bli mer reducerad, som människa?
Jobba som julgransfot. Hellre döden.

En god vän såg hur lost jag var igår, och hjälpte mig att kolla upp diverse utbildningar jag inte klarar av att googla själv ens. Ett litet tag kände jag att framtiden fanns på riktigt,  med tiden hade den blivit något av en vandringssägen i mitt huvud.
Jag tror nog innerst inne att jag faktiskt kan göra något av värde. A little something.
Det är den nedriga ålderdomen som förstör allt bara.