French hissing

Alla dessa sammanträffanden. Efter gårdagens galla, ytterligare en tiopoängare, ett telefonsamtal som fick mig att gå ifrån tröstlöshet till hårdkokt cynism.
Geggan jag kallar mitt sociala umgänge hade surnat över natten och idag täker jag inte ens ge mig in i leken. Känns ungefär som att döma i en match , som spelas i Uganda. Orkar verkligen inte.
Sedan får man kanske skylla sig själv lite granna, när man valt att bara umgås med folk som går runt med trippeldiagnoser.
Misery loves company, right?



 
(videon tillägnas min första kommentator och alla offer för socialt trauma och annat faux-pas)

So. Idag är dagen då frankofilin är över för min del. En kaffe , en sista glance på kuttersmycket. Sail away, Le fin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0