Three is the charm
När han frågade mig om jag har någon annan skrattade jag.
Frågade hur han tänkt sig att jag skulle hinna med att ligga med folk när jag knappt hinner borsta håret.
Man kan tro att jag med min bakgrund skulle vara förberedd på att kärlek och parskap etc. när som helst kan bli en enda stor mind fucker. Men nej.
En sköldpadda utan skal. Som kommer på att den är skallös i sista minuten.
Cipralextime !
Jag misstänker att det inte finns en människa i vårt avlånga land som litar mindre på sig själv och sina känslor än jag.
Jag ändrar mig nu.
Tänker att det jag tror att jag tror och vill, bara är mitt undermedvetnas lumpna trick. Som en guerillarörelse inside vars taktik går ut på att få mina självdestruktiva tendenser att framstå som en uppriktig önskan eller övertygelse. En fälla m.a.o. , vars uppfyllelse skulle bli ett straff.
Ex. jag tror att jag vill ha en clean slate med peace love och understanding .. men egentligen är det min inre masochist som vill plågas just a little bit more.
Eller att mes/latmasken bara ska slippa göra någonting ö.h.t.
Jag tror att jag måste berätta, men egentligen så är det brobränning och ingenting annat. Och så vidare.
Ja du ser. Kanske dags att boka ett besök hos husläkaren.
Hoodlum
Mitt problem är verligen min stora mun.
Inte på det sättet som de reflexmässigt ärliga. De som ursäktar sig med att de inte hinner tänka tanken innan den hänger i luften. Jag vet vad jag vill säga, det är ett trängande behov, jag måste dela med mig för att känna mig hel. Tror jag. Det man bara inte gör, behöver jag helt enkelt.
Idag vill jag till exempel berätta för omvärlden om något så oskyldigt som mina dagdrömmar,men biter mig i tungan.( Något sorts överfall, med lyckligt slut.)
Jag går fortfarande och är arg över en utebliven konversation, för löjligt länge sedan, blir sur när folk tassar kring samtalsämnen, klarar absolut inte av den otroligt långa avvaktan som blivit vardag här i våningen.
Allt jag vill är att säga alla sanningen (nåväl), levande charader är liksom inte tillräckligt mycket liv.
Men när verkligheten är låst gör den ju absolut ingen nytta, trots att allt med tiden bara ter sig mer som en teaterpjäs än någonsin.
Jag undrar hur människor gör. Hur de lyckas förhålla sig till varandra.
Att mitt förhållande ser ut som det gör är till största delen mitt fel.
Jag har bäddat även om det inte var mina lakan.
Detsamma gäller för hälften av allt mitt ältande, önskande och förnekande, som jag gladeligen ådragit mig själv alldeles frivilligt och med stort huvud. Yes sir. Hata det.
Jag mådde så extremt illa igår. Satt i soffan med en unge, bad honom sluta hoppa runt. Mamma mår illa. Försöker utröna vilket livsmedel som åsamkat mig pinan. Inte förrän då inser jag att jag haft ångest i timtal.
Say cheese
Syster och jag diskuterar min födelsedagspresent i butiken.
- Men jag vet inte.. jag börjar bli litet nervös för din present. S (sambo) kanske kommer bli arg på mig.
- Arg? Är det typ biljetter till Chippendales eller, haha ?
- Nej, jag vill inte förstöra överraskningen.. Men det är något man gör på sig själv.
- En sexleksak ?
- Nej, det är något jag vet att du har sagt att du vill ha. Fast nu vet jag inte.
- Jag blir galeen. Nu måste jag komma på vad det är..
- Mm.. fast jag blir lite osäker om jag har tänkt fel. Du kanske inte alls kommer att bli glad. Men jag kommer ihåg att du sa det.. för länge sedan.
- Fast jag säger ju saker hela tiden. Du vet, ena dagen är moroten lösningen på allt, eller så ska jag börja jobba som elefantskötare på cirkus. Hm.. skalpeller ?
- Ja, precis, jag har köpt dig skalpeller.
- Försöker bara komma ihåg knäppa saker som jag sagt att jag vill ha.
- Man gör det inte på sig själv iallafall.. man går någonstans och gör det.
- SHIT! Omg jag vet vad det är !
- Hahaha hehehe !
- Läskigt ju !
- Aa, jag vet! Var det fel?
- Nej.. jag kommer ihåg nu när jag sa det. Jag menade det ju faktiskt. Men.. jag kommer behöva meditera lite på det här.. man måste inte göra det på en gång va?
- Nej det är ett presentkort .
- Gaah !!
Och så vidare. Nu har jag ett presentkort på Botox goddammit.
BOTOX.
Botulism in your face. Scary egentligen. Jag kommer dessvärre inte kunna stilla min nyfikenhet på något annat sätt än att använda kortet. När är frågan. Egentligen ska man ju börja i tid. Så att man inte får några rynkor.
Men förutom sprutskräck så lider jag även av extrema tvångstankar gällande renlevnad. Inga konserveringsmedel ingen glutamat och inte ens alvedon as we speak trots en djävulsk mensvärk. En liten rävsax det här.
Hur som helst så åker nålen bara in på bekymmersrynkan min läggning åsamkat mig. Vill inte bli en zombie.
Inom hemmets väggar har utvecklingen gått både framåt och bakåt. Allt är ansträngt och vi tassar runt gröt båda två. Men vi har också pratat, på riktigt, och har iallafall samma utgångspunkt. Punkten över bokstaven j i ordet bajs.
Sambon erkände att han misstänker att vi inte skulle var tillsammans längre om vi inte hade barnen, att tanken gjorde honom illamående.
Ska få upp ett normalt schema och litet rutin , och sedan ska vi väl pallra oss iväg på den där terapin.
Desperata hemmafruar
Hela världen rasar faktiskt samman om jag inte är hemmafru.
Så fort mina föresatser naggar in på områden som inte är städa och tvätta och torka min avkommas bakdelar unt so weiter, så drabbas jag av sju sorters pest.
Det är dock inte över förrän det är över som alla i min generation vet by heart.
Men, man its gonna get ugly!
Sambon har förpuppats och kommit ut inte som en evolution av sig själv utan mer en femårig version av sig själv. Jag förstår att han är på en ogästvänlig planet i sitt inre , men det ändrar ju inte på fakta. Det intressanta är att han ändå kan ignorera alla logiska svar, byta ut dem emot ; Gör som du vill !
Det hemskaste jag gör är tydligen fula miner.
Hade inte insett vilken impact en grimas kunde ha.
Jag går runt och väntar på någon sorts sammandrabbning. Inte för att det finns tid för någon sådan, men I do.
Längtar nästan. Angstnivån är sådan att jag överväger att kapa benet och kväva kolikbebisen no matter hur fult, felt och dumt. Jag vill bara att det slutar.
Idag går någon sorts delstrid av stapeln.
Jag skulle jobba helg, han skulle vara hemma, sedan hundra anledningar och här sitter jag. Ska ut sedan. Senare. Då kommer frågan , hur sent (gör som du vill!!) ?
Byta emot imorgon, som går stick i stäv med min planering (blir möjligtvis utan tårta på mitt family fun kalas på måndag) men åtminstone visar på någon konsekvens? Play hardball eller lirka och lura ut honom ?
Ich just dont know. Men jag är så jäkla trött på makt- och rävspelet att jag snart lägger mig platt eller förvandlas till något som ingen vill se. Hur som helst kan jag inte vara working woman , sekreterare, hemmamamma, städerska, kock och logistiker samtidigt som jag står på ett mentalt slagfält.
Verkar inte som att jag har någon vidare lesbopotential heller. Synd, annars hade jag ju kunnat styrt mitt hopp ditåt. Det närmaste jag kommer är hon den skelögda modellen i synsamreklamen. Goddamnit vad snygg hon är. Breathtaking faktiskt. Men chansen finns ju förstås att jag bara vill vara henne. Så vi ska nog inte hoppas för mycket.
Brister och bristningar
I run a tight schedule.
Butiken har ätit upp allt som fanns. Pengarna tiden och orken.
Imorgon ska vi ställa i ordning, så mycket som vi kan, pengarna räckte inte så långt som det borde och det kommer nog att synas tyvärr. För att inte tala om att jag kommer behöva planka till jobbet min första arbetsdag.. med de nya spärrarna vet jag inte ens hur det går till. Gammal dinosaur som man är.
Sambon är på god väg till komplett nervsammanbrott. Lägger på i mitt öra. Blandar ickekommunikation med apati. Jag vet inte vad jag ska göra, försöker vara pedagogen igen, men vill egentligen sätta mig och skrika att det är jag som går under den här gången, och då skall det banne mig ske över min döda kropp. Jag har dumpat allt jag ägde i det där jäkla företaget. Every laast penny. Men det hjälper ju inte. Vi sitter redan i båten och han spenderar 15 timmar om dygnet minst på bygget. Du gör som du vill, är standardsvaret på alla mina frågor och erbjudanden. Det är fruktansvärt synd om honom och ändå kunde jag tänka tanken att gå in på Skattemyndighetens hemsida och beställa ett skilsmässopapper sent igår kväll.
Lunchen var en lussebulle.
Middagen var linser med potatis och lite morot och resterna av en purjo. Diverse kryddor och litet citronsaft.
Barnen tyckte inte om , och tvingade mig att hålla tal om livets realiteter. Hällde av buljongen (näähje,vitaminerna!) hittade en påse nachos i skåpet, och se där, Dip !
The agony of vilja gråta när tvååringen spiller ett glas mjölk eller kastar sin ransonerade tallrik på golvet. Painful att be de stora överse med allt. Att sexåringen bjuder mig sin sparbössa, trots att jag vet att det är hans precious.
Mensskydd var papper.
Ena barnets mössa försvann och jag funderar allvarligt på att gå till badhusets hittelåda för att ersätta den.
Jag försöker alltid förvänta mig det värsta. Det tycks mig att jag fått sämre fantasi med åren. I didnt see this one coming.
En skiva bröd med smör till frukost. 3 koppar kaffe.
Vikt- nästan 48 kilo. 500 gram ifrån ett canceransikte.
Jag går fortfarande runt och tänker på sånt som jag inte borde. Känner en osmickrande missunnsamhet smyga sig på mig. Hatar alla som skrattar på tunnelbanan. Och så vidare.
Som kontrast kan jag berätta att jag gjorde halva Stureplan i lördags. Var väl inte riktigt i partymode, men systern insisterade , och bjöd, då det inte blir så mycket partymode öht. de närmaste veckorna. Ett par cigg och basic konversation med ärade Hanna Friden, på Spy Bar var kvällens highlight faktiskt. När livets allvar drabbar en går det inte riktigt att slappna av och vara funloving. Ännu mindre dansa.
Vet ni hur fult man dansar när man är deppo ? Ren och skär horror, jag lade ned efter 10 minuter.
Nästan inte värt det ens, med tanke på att jag får äta bajs varje gång jag går ut typ. Totalignorerad av den största bäbisen, som vanligt.
Jag tänker att allt det här kommer oundvikligen att vara ett avlägset minne snart iallafall. Det är den bästa tröst jag hittar. Att tiden går. Hemskt deprimerande inlägg. Im sorry.
En Prada för emotionell skada
Intressant att se mitt senaste inlägg som tillkom för länge, länge sedan.
Samboskapet är messed up. Nu blir det parterapi och gud vet vad.
Jag handlade kläder och skor för nästan 10 000 kronor igår. Thats how bad it is.
Även om han ibland tror att problemen försvinner så fort man går utanför dörren.
Ba - Hej baby Im home! Igen. Kiss and make up tillsvidare.
Jag blir så mentalt utmattad att jag ibland för några sekunder vill svara JA när han frågar om han ska försvinna.
Klarar inte att pendla emellan alla extremes.
Men jag äger världens hetaste skor iallafall. Hade tänkt att smitta ned honom med min skofetishism, men det känns inte så aktuellt just nu.
Dessutom verkade mer som om han plötsligt insåg att jag var störd , än som att jag presenterade en ny möjlighet till rekreation.
Jag bygger på min nya arbetsplats. For real. Så skönt att få vara kreativ igen.
Vi ska jobba tillsammans också. Men nu tänker vi på sexiga skor och het inredning istället tycker jag.
Un historia de amor
Han diskar och lämnar barn och yttrar inte så mycket som får mig löpa bärsärk.
Vi pratar till och med om annat än jobb och musli.
Visserligen är det fortfarande skönt när en endagsutflykt för arbetets konto är nödvändig. Men det har nog mer med mig att göra än relationen.
Gick en promenad i regnet igår med en av mina bästa vänner, kikade in på hans pojkväns arbetsplats. De är inte bara så nykära och söta som man möjligtvis kan vara utan måste ha en speciell läggning (utöver den uppenbara) åt infantilism och någon sorts twistad tourettes som inte gör att man säger fula ord , utan grisrosa ord med glitter i håret. Pet talk.
Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin varit sådär, men jag unnar dem absolut att vara motbjudande gulliga. Spread the love.
Vi samtalade om Anna Anka, äldre kvinnor och yngre kvinnor. Om vågor av 17åriga präkton och medelålders kvinnor som borde åtnjuta informationssamhället och friheten men väljer något helt annat.
Jag hoppas verkligen att jag inte blir sån.. även om man inte direkt kan påstå att jag har levt som fanbärare för feminismen. Men jag vill verkligen tro att det har varit avhängigt omständigheter. Och lathet eller behovet att behaga till en liten del kanske. Men vissa insikter slår en ju inte förrän det är för sent.
Mardröm : att vakna upp och vara en försmådd Jessica Zanden under köksfläkten. Låta blicken glida över kylskåpet och hitta urklipp av konstiga artiklar om latinos och ömhet, en kontaktannons i DN med rubriken - Undergiven till tusen ! Komma på att man skrivit dem själv.
Regionala ytligheter
Tar mig ut på galej och drar med min syster, trots att jag senast för en vecka sedan försökte övertala henne att ta en vit vecka.
Men istället färgade jag håret extremt fult. Klämde extremt fult. Blev extremt ful.
Lyckades få en bekant att skaffa mig ett recept på Aberela, så slipper jag leka Jack the ripper åtminstone.
Kan inte vänta ut den här acnesviten känner jag (har i och för sig minnen av röd, flagnande hud senast jag använde just Aberela men allt är bättre än äckel).
Skulle vaxa och hann inte. Eller rättare sagt jag slackade bort tiden. Eller så var det kanske så att tvekade pga. min lilla fadäs senast, då jag åsamkade mig själv en ajajaj som gränsade till förlossningsskada. Misstänker att det var för att sambon var hemma och alldeles för nyfiken, ett stressmoment för mycket helt enkelt.
Och när vi ändå talar om götet så finns det någonting jag gärna skulle vilja fråga min gynekolog, om det inte var så att jag skulle behöva dö och sedan byta mottagning.
Min teori, efter alla informationsblad ifrån bb om knipövningar och så vidare.. När man får orgasm, så drar ju muskulaturen ihop sig och gymnastiserar följdaktligen.
Det jag undrar är : Om det inte borde motsvara knipövningar om man faktiskt kom, varje dag ?
Det låter fullkomligt logiskt tycker jag.
Nu, insomnia och ett extremt begär efter valfri av följande produkt - Vin, lakrits, choklad.
Har du bh på dig ?
Jag drabbades verkligen av ett Big head igår. Stötte på en very fashionista/down with the crowd-person. Som överöste mig med komplimanger och hopp. Jag var modeikon och inspiratör och borde snarast starta eget , för att sedan bli nerringd med jobb. Allt jag sa var bra (visserligen har jag gett henne ett par balenciagaskor, men hon verkade rätt så ärlig).
Hon skulle dessutom ge tillbaks en jacka som jag lånat henne och glömt bort att jag älskade.
Jag sålde för några år sedan av en enorm klädsamling, the real deal med sekelskiftesblusar och designhistoria typ. Det som jag inte hade ballar att skiljas ifrån stuvade jag undan hos henne, tänkte hon kunde använda det i sitt jobb.
Vurmandet i kombination med en aldrig sinande ström goda ting lately, fick mig nog att kasta mig huvudstupa i någon sort bokstavsattack. På gränsen till att stoppa tåg med mina bara händer.
Det lustiga var att min joyride tog slut mitt under en fikasession..
jag klev in som en sprattelgubbe och ut som om jag var på väg att glida in i en insulinkoma. Helt matt.
Min vän anförtrodde att hon alltid trott att jag har mått pest i sådana situationer.
Som hon sa, - När du pratar så fort att man knappt hinner höra och är alldeles glansig på ögonen.
Och jag ba;
- Nääääjje, det är bäst ! Bääst! High on life L ! Som knark typ. (och så jazzhands)
För att en liten stund senare lägga mig ned, och vilja somna på plats.
Roligt skit.
Men jag tror fortfarande på mina ideer. Om två veckor max har jag startat eget. Det är profetian.
Verklighetsutflykt
(Modellen var en kvinnlig dansare förresten och inte någons farfar.)
Kom på att nu när jag fyller igen alla luckor och slänger kort på borden i livet och relationen och så vidare, så känns det någonstans tomt. Insåg att jag inte har någon hemlighet. Längre.
Vill inte skriva att det känns som om jag förlorat en del av mig själv, för det skulle väl innebära att jag var en liten apart ränksmiderska, inte sant?
Men hemligheten som koncept har definitivt alltid haft sin lockelse, någonstans i exklusiviteten.
Personligen inte för att få vara den utvalde, men den som faktiskt väljer.
Andras hemligheter kan jag fortfarande vältra mig i. Men det räknas inte.
Det finns någonting tryggt och vackert i tanken på att åtminstone en av tårtbitarna i det jag kallar mitt liv, inte behöver delas med mina medmänniskor. Att en liten skärva av tid och rum bara är min.
Mina regler. Mitt underland.
Som att det är en viktig beståndsdel av min personlighet. Motståndet, oförmögenheten att absorberas helt i verklighet, praxis och gemenskap.
Nåväl. Det här stället är hemligt. Tills det blir upptäckt.
Och jag tänker på alla intervjuer med intet ont anande grannar till nyutkomna psykopater.
- Han var en helt vanlig, trevlig kille (tyckte mycket om hundar).
Repris
Spackel
Inte människorna i sig, bara de mänskliga dragen.
Har blivit påmind om min empatiska talang efter att ha väntat ut och motat bort en heldags ångestattack med kärlek och pillerjakt. Lyckades riva mig blodig på offentlig plats under de oändliga samtalen.
Min syster har drabbat ihop med sitt inre och jag var helt urlakad igår trots att jag mer eller mindre bara satt där, ringde några samtal och såg på när hon skakade.
Kanske också för att det oundvikligen tvingar mig att möta mitt arv och mig själv och resultatet av något som började redan 1979. Det är obehagligt. Punkt.
Men jag ställer saker tillrätta och försöker rädda världen, scora karmapoäng och göra mig förtjänt av dagens ranson luft åtminstone. Nystar i relationer. Löser upp gamla knutar, ni förstår.
Målet är att inte behöva vara delaktig i mera mindgames inom snar framtid, det är alldeles för tröttsamt. Bonuskul om alla andra också slipper förstås. Jag misstänker tex. att någon gått och förväxlat mig med antikrist (moi?).
Annars ganska fint.
Och!
Jag försonas med konsten ikväll.
Dammar av mina drömmar och min gamla personlighet som låg och förtvinade på hatthyllan. Hjärt- och lungräddning medelst nakenhet och kolkrita. Eller blyerts, jag kan inte bestämma mig.
Men det är det klokaste jag gjort på länge.
Håll tummarna för att det inte är en tanig gubbe nu.
Im a lover, not a hater
Just nu tex. skulle jag vilja ringa upp alla idioter som skriver - Designad soffa och - Designad lampa. Med mera.
Jag vill se den möbel som designar sig själv. Show me.
Vad tror de att möbler kommer ifrån?
Oh ah ohh
Jag kan nog bräckas av en tioåring om vi pratar porrkonsumtion, trots att jag är rätt så fixerad vid just sex.
Tror att jag har för livlig fantasi helt enkelt. Varför nöja sig med någon annans ljussättning, regi, rollbesättning och så vidare, när man kan bestämma själv?
Skulle nog hellre välja ett foto än en film. Eller smyga på grannen kanske. Och tittar jag ändå på filmen så blir det mer en studie i anatomi än något annat. Jag kan inte sätta det i relation till min kropp. Det känns för fjärran.
Som nyhetsbilder ifrån någon afrikansk flyktingförläggning. Jättestackars dom typ.
Men man springer inte till banken.
Hype
Jag var ute häromdagen. Först bögkällare. Sedan Marie Laveau.
När vi stod ute på rökutan, jag och min syster, så börjar jag hosta. Samma gamla hosta som hemsökt mig i tre veckor. Ältar den med min syster i jakt på sympatipoäng, eller kanske bara motivation att ta mig till vårdcentralen.
Istället fyllegastar hon följande ramsa ;
- Det äär ju svininfluensa! Du veet ju att du haar det! Det är ju det , fattar du ju själv att det är svininflueeensa!
Det två-tre kvadratmeter stora nikotinisthägnet utrymdes lugnt men effektivt inom loppet av 20 sekunder. Rätt så imponerande masspsykos det här. Och då har jag inte ens snuddat vid förskola och skola. Där pratar vi skräckfilm.
Idag är jag musikalautist med den här
Bäst.
Sen sist
Antagligen är det för att jag tar tag i saker som jag drabbas av dessa mentala blodsockerfall, jag planerar och bokar och fixar, och när min entusiasm har tagit mig så långt som den kan finns inget annat att göra än att vänta in allt annat och alla andra.
Jag lyckades övertala sambon om att hänga med på lite skön familjeterapi. Övertalningen var väl egentligen bara min röst som mynnade ut i en mobiltelefon någonstans i Asien, konstanterandes att vi skulle det. Han håller med om allt jag säger nuförtiden. Skulle tro att han drömmer mardrömmar om att komma hem till ett tomt hus och Findus micromat.
För övrigt har jag världens bästa vänner. Fina älskvärda varelser som lyckas restringera mina mentala breakdowns till uthärdligt gnäll. Från kris till caprice.
Skärselden
Men! Jag har kommit fram till några slutsatser, slutligen , efter års harvande. Det är utomordentligt befriande. Jag är helt ur gängorna men mer målmedveten än någonsin.
Igår fick jag genomlida en total whit trash-experience. Har setat i möten där jag inte kan ha uppfattats som annat än helt turked up. Burkavarning.
Blev arg och informerade utomstående personer om att min sambo inte skall ses som en resurs utan snarare som ytterligare ett barn.
Inte så charmigt kanske.
Men jag tar skammen (och depressionen) till mig och använder den i ett gott syfte. Annie is getting her guns.
Jag sätter dit hela världen, mig själv inkluderad. Mjäket tar död på mig.
För övrigt så har min son har garanterat ärvt min sepe-osede och det hjälper inte till att vi lever i nåt sorts jävla zigenaräktenskap. Jag har blivit besviken på en person. Orolig för en annan. Och i slutändan är det som att jag bara tycker synd om hela mänskligheten. Such a waste.
(Litet salongsberusad för tillfället,skall tilläggas.)
Jag förstår att ingen förstår vilken angstbörda just arvet är, om man inte har barn. Men det är painful deluxe. Man undrar hur många generationer det har pågått och om det någonsin tar slut. Betvivlar fortplantning och den mytomspunna power of love.
Eller ingen läser ju förresten utom du, A, så gott så. Good for me. Du kanske förstår. Och på tal om dig så har jag lyssnat på den här typ fem gånger om just precis medans jag hängde upp tvätten. Around midnight.
Incomplete
Timmar av terapiprat runt köksbordet. Det saknas verkligen en pusselbit.
En kärleksgen. Känslor. Något sånt, mjukt och fluffigt.
Jag väntar snällt vid brevlådan på att min check ska ramla in, sedan terapi. Jag svär vid någonting heligt (något formally known as heligt).
Jag undrar om det är ett konstruktionsfel eller en sorts ärrbildning på insidan.
Och samma sak , alltid. Ånger och instinktiv ränksmidning , hur kan jag sopa allt det här under mattan ? April april? Ta tillbaks? Ett hårt slag emot huvudet?
Sy ihop min egen mun kanske.
Min syster erkände att hon ljög för sin terapeut. Inte ens då, under tystnadsplikt och godaste intentioner kunde hon blotta sig.
Bore blog. Jag vet. Men jag vill verkligen komma fram till något sorts svar och det händer aldrig.
Sad song på det då, och vi är good to go.
Synk
Det fullkomligen kliar, mitt oförlösta sinne.
Bättre med andra typer av klåda å andra sidan.
Ville ladda upp bilder ifrån mobilen, men insåg snabbt att programvaran inte var kompatibel med mitt operativsystem.
Jag behöver en ledsagare. Med teknisk bakgrund.
