Ein zwei polizei
Sambo igen.
Vad kan man säga om detta fenomen av konstant krockande och kopulerande?
Den ömsom goda, ömsom onda avhängigheten ?
Jag hittar saker att anmärka på hela tiden ( visserligen är sökandet aldrig långt, det skall gudarna veta) och känner hur det inte klär mig.
Vill pika.
Vill filma och visa på den stora teven.
Tydliggöra.
Jag tycker ändå jag lyckas hålla mig själv i korta tyglar, försöker leka pedagog, i alla vädersträck.
Växlar emellan lismanden och hot, vardaglig lojsamhet med domedagsblues.
Eller hopp och hopplöshet om man så vill.
Men det var ingen överraskning. I told you so.
Jag vet att det kommer att vara ett hårt paket för honom ett bra tag framöver. Familjelivet som han önskade sig så illa.
Men jag diskuterar iallafall. Pratar istället för att ställa mig bakom en vägg av plexiglas och mumla.
Mest jag, men ibland svarar han också.
Den kan fortfarande ta sig, middagsmaten.
Han stekte pannkakor igår. Mest för att jag hade tvättstuga och var fysiskt inkapabel att vara på två ställen samtidigt.
Jag förstår att ni inte förstår vilket framsteg det här är.
Det är enormt, jag lovar.
Annars?
Jag avnjuter en kolossal och härlig tystnad som enbart kan hackas sönder av musik jag själv sätter på eller ett vansinnigt skrik som jag själv skulle kunna välja att släppa ut.
Det där skriket jag har ackumulerat under 8 år av spawn, på mig och i mig.
Runt halsen och i magen och sittandes på mitt huvud.
För att inte tala om alla röster som fått trängas däri.
Jag har lämnat av precis all mina avkomma på diverse instutitoner och är alldeles ensam.
Åtta år!
8 mothafukkin years.
Nu ska jag gå och söka ett jobb.
Ett fullkomligt meningslöst skitjobb.
Fem minuters gångavstånd och precis vad jag behöver.
