picket fencing

Jag finner mig i nya situationer hela tiden utan att riktigt veta hur jag hamnat där.
Känner instinktivt att det måste vara nog för en bit framöver, och jag antar att det enda sättet är att cocoona ett tag. 

Hade ett missat samtal imorse, av en vän som bara några timmar tidigare stått och vinkat  av oss innan vi promenerade hem.  Han ville bli eskorterad hem ifrån psykakuten där han spenderat halva natten,  Anna Odell style, fastspänd på en brits.
Men jag svarade som sagt inte. Människan vägrar dessutom berätta vad som hänt.

Senare på dagen ett annat möte av turbulent karaktär. Denna gång för att läka någon sorts sår. Släta över för stora gester och ett agg i min inre cirkel. Det gick mycket smidigt, om man bortser ifrån att två av de människor jag umgås mest med kommer att undvika varandra ett tag framöver.
Mänskliga dramer hanteras med fördel smått bakfull,  sådär härligt blaserad och avtrubbad ni vet. Då kan till och med jag kan säga att jag tvår mina händer.

Jag promenerade för övrigt hem barfota mitt i natten trots att risken var större att trampa på en aidsinfesterad kanyl, än att komma hem oskadd.
Mina fina skor får verkligen komma ut och visa upp sig alldeles för sällan, men det var knappt värt det.
Varje steg jag tar får mig fortfarande att kvida ett dygn senare.
Klämde fingret i porten gjorde jag också och nu är där en blåsa som har spruckit och svällt upp fler gånger än jag kan räkna. Sov i tre timmar.
Fun hurts.