En Prada för emotionell skada
Intressant att se mitt senaste inlägg som tillkom för länge, länge sedan.
Samboskapet är messed up. Nu blir det parterapi och gud vet vad.
Jag handlade kläder och skor för nästan 10 000 kronor igår. Thats how bad it is.
Även om han ibland tror att problemen försvinner så fort man går utanför dörren.
Ba - Hej baby Im home! Igen. Kiss and make up tillsvidare.
Jag blir så mentalt utmattad att jag ibland för några sekunder vill svara JA när han frågar om han ska försvinna.
Klarar inte att pendla emellan alla extremes.
Men jag äger världens hetaste skor iallafall. Hade tänkt att smitta ned honom med min skofetishism, men det känns inte så aktuellt just nu.
Dessutom verkade mer som om han plötsligt insåg att jag var störd , än som att jag presenterade en ny möjlighet till rekreation.
Jag bygger på min nya arbetsplats. For real. Så skönt att få vara kreativ igen.
Vi ska jobba tillsammans också. Men nu tänker vi på sexiga skor och het inredning istället tycker jag.
Un historia de amor
Han diskar och lämnar barn och yttrar inte så mycket som får mig löpa bärsärk.
Vi pratar till och med om annat än jobb och musli.
Visserligen är det fortfarande skönt när en endagsutflykt för arbetets konto är nödvändig. Men det har nog mer med mig att göra än relationen.
Gick en promenad i regnet igår med en av mina bästa vänner, kikade in på hans pojkväns arbetsplats. De är inte bara så nykära och söta som man möjligtvis kan vara utan måste ha en speciell läggning (utöver den uppenbara) åt infantilism och någon sorts twistad tourettes som inte gör att man säger fula ord , utan grisrosa ord med glitter i håret. Pet talk.
Jag kan inte komma ihåg att jag någonsin varit sådär, men jag unnar dem absolut att vara motbjudande gulliga. Spread the love.
Vi samtalade om Anna Anka, äldre kvinnor och yngre kvinnor. Om vågor av 17åriga präkton och medelålders kvinnor som borde åtnjuta informationssamhället och friheten men väljer något helt annat.
Jag hoppas verkligen att jag inte blir sån.. även om man inte direkt kan påstå att jag har levt som fanbärare för feminismen. Men jag vill verkligen tro att det har varit avhängigt omständigheter. Och lathet eller behovet att behaga till en liten del kanske. Men vissa insikter slår en ju inte förrän det är för sent.
Mardröm : att vakna upp och vara en försmådd Jessica Zanden under köksfläkten. Låta blicken glida över kylskåpet och hitta urklipp av konstiga artiklar om latinos och ömhet, en kontaktannons i DN med rubriken - Undergiven till tusen ! Komma på att man skrivit dem själv.
