Verklighetsutflykt

Gårdagen var great. Jag kom ut som en bättre människa.
(Modellen var en kvinnlig dansare förresten och inte någons farfar.)

Kom på att nu när jag fyller igen alla luckor och slänger kort på borden i livet och relationen och så vidare, så känns det någonstans tomt. Insåg att jag inte har någon hemlighet. Längre.
Vill inte skriva att det känns som om jag förlorat en del av mig själv, för det skulle väl innebära att jag var en liten  apart ränksmiderska, inte sant?
Men hemligheten som koncept har definitivt alltid haft sin lockelse, någonstans i exklusiviteten.
Personligen inte för att få vara den utvalde, men den som faktiskt väljer.
Andras hemligheter kan jag fortfarande vältra mig i. Men det räknas inte.
Det finns någonting tryggt och vackert i tanken på att åtminstone en av tårtbitarna i det jag kallar mitt liv, inte behöver delas med mina medmänniskor. Att en liten skärva av tid och rum bara är min.
Mina regler. Mitt underland.
Som att det är en viktig beståndsdel av min personlighet. Motståndet, oförmögenheten att absorberas helt i verklighet, praxis och gemenskap.

Nåväl. Det här stället är hemligt. Tills det blir upptäckt.
Och jag tänker på alla intervjuer med intet ont anande grannar till nyutkomna psykopater.
- Han var en helt vanlig, trevlig kille (tyckte mycket om hundar).


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0