Face off
Grät nästan litet.
Rev ut allt jag vikt om och in i garderoben (Sitter här och försöker låtsas att jag inte måste plocka upp det sedan och bli påmind om morgonens tillstånd).
Förbannade fattigdom och allt besläktat med den.
Gick motvilligt ut och satte mig med sambon på mitt stamfik, som för övrigt stänger snart och lämnar mig dry, med syrianfik som enda alternativ om jag inte planerar att häcka i en källare. Hata det.
Skrev under en timme ihop en presentation åt ett foster till aktiebolag, som förhoppningsvis imponerar på någon av konsulterna som ska ögna igenom den imorgon.
Försökte förklara att jag behöver laser, och något annat, eller någon sorts tablett. Att jag var bananas.
Total oförståelse tillbaka. Efter åår.
- Nej då baby, du är ju bara litet deprimerad då och då !
Det blir bra.
- Nej BABY.
Syndrom och stördhet, greppa koncepten och gå vidare. Det var inte en fråga.
Köpte glass och tittade på ankungar, grät nästan litet igen. Såg folk i solklänning som fortfarande trodde att det var sommar, när jag satt och huttrade i en kofta. Sol och öl och jag ville bara informera dem om att det var slut nu. Ni kan gå hem.
Lutade mig emot hans axel och log litet för att inte skrämma den levande skiten ur honom. Skämdes tyst inuti eftersom jag vet att det är möjligt att jag vaknar med ett skratt imorgon och får för mig att sy en klänning och kanske starta ett band och kanske övertala honom om att det bara var ett skoj alltihopa. Jävla pms och jävla hjärna.
Det är konstigt hur man turas om. Bollar desperationen emellan varandra. Som om vi visste att det inte räcker åt båda.
Samtid
Samtiden är så ostimulerande, trots att jag varit out n about mer än någonsin.
Känns som att jag står och stampar på samma ställe.
Tog med sambon på hemma-hos-party.
/ Vi ska göra mer tillsammans var det tänkt. Göra det jag gör, tillsammans, det vill säga. /
Det var roligt, men jag märkte att han var obekväm med publiken som var för glad, framgångsrik, ung och full antar jag.
Jag sportade en kameltå över halva staden. Det var ifrån början inte meningen, men jag hade redan ställt in mig på stentvättad snortajt denim.
Väl på var sprickan oundviklig och jag kom på mig själv med att tänka att man borde se det som en utmaning. Sen gick jag ut. Tänkte kognitiv terapi och trendsetter och hjälp mig ända tills att jag ramlade hem på sena kvällskvisten.
Jag satsar också stenhårt på att återuppliva ghettonaglarna. Ni vet, dekormålade till tusen. Folk verkar inte vilja haka på dock.
Ein zwei polizei
Sambo igen.
Vad kan man säga om detta fenomen av konstant krockande och kopulerande?
Den ömsom goda, ömsom onda avhängigheten ?
Jag hittar saker att anmärka på hela tiden ( visserligen är sökandet aldrig långt, det skall gudarna veta) och känner hur det inte klär mig.
Vill pika.
Vill filma och visa på den stora teven.
Tydliggöra.
Jag tycker ändå jag lyckas hålla mig själv i korta tyglar, försöker leka pedagog, i alla vädersträck.
Växlar emellan lismanden och hot, vardaglig lojsamhet med domedagsblues.
Eller hopp och hopplöshet om man så vill.
Men det var ingen överraskning. I told you so.
Jag vet att det kommer att vara ett hårt paket för honom ett bra tag framöver. Familjelivet som han önskade sig så illa.
Men jag diskuterar iallafall. Pratar istället för att ställa mig bakom en vägg av plexiglas och mumla.
Mest jag, men ibland svarar han också.
Den kan fortfarande ta sig, middagsmaten.
Han stekte pannkakor igår. Mest för att jag hade tvättstuga och var fysiskt inkapabel att vara på två ställen samtidigt.
Jag förstår att ni inte förstår vilket framsteg det här är.
Det är enormt, jag lovar.
Annars?
Jag avnjuter en kolossal och härlig tystnad som enbart kan hackas sönder av musik jag själv sätter på eller ett vansinnigt skrik som jag själv skulle kunna välja att släppa ut.
Det där skriket jag har ackumulerat under 8 år av spawn, på mig och i mig.
Runt halsen och i magen och sittandes på mitt huvud.
För att inte tala om alla röster som fått trängas däri.
Jag har lämnat av precis all mina avkomma på diverse instutitoner och är alldeles ensam.
Åtta år!
8 mothafukkin years.
Nu ska jag gå och söka ett jobb.
Ett fullkomligt meningslöst skitjobb.
Fem minuters gångavstånd och precis vad jag behöver.
Drama class
Jag finner mig i nya situationer hela tiden utan att riktigt veta hur jag hamnat där.
Känner instinktivt att det måste vara nog för en bit framöver, och jag antar att det enda sättet är att cocoona ett tag.
Hade ett missat samtal imorse, av en vän som bara några timmar tidigare stått och vinkat av oss innan vi promenerade hem. Han ville bli eskorterad hem ifrån psykakuten där han spenderat halva natten, Anna Odell style, fastspänd på en brits.
Men jag svarade som sagt inte. Människan vägrar dessutom berätta vad som hänt.
Senare på dagen ett annat möte av turbulent karaktär. Denna gång för att läka någon sorts sår. Släta över för stora gester och ett agg i min inre cirkel. Det gick mycket smidigt, om man bortser ifrån att två av de människor jag umgås mest med kommer att undvika varandra ett tag framöver.
Mänskliga dramer hanteras med fördel smått bakfull, sådär härligt blaserad och avtrubbad ni vet. Då kan till och med jag kan säga att jag tvår mina händer.
Jag promenerade för övrigt hem barfota mitt i natten trots att risken var större att trampa på en aidsinfesterad kanyl, än att komma hem oskadd.
Mina fina skor får verkligen komma ut och visa upp sig alldeles för sällan, men det var knappt värt det.
Varje steg jag tar får mig fortfarande att kvida ett dygn senare.
Klämde fingret i porten gjorde jag också och nu är där en blåsa som har spruckit och svällt upp fler gånger än jag kan räkna. Sov i tre timmar.
Fun hurts.
Mission impossible
French hissing
Alla dessa sammanträffanden. Efter gårdagens galla, ytterligare en tiopoängare, ett telefonsamtal som fick mig att gå ifrån tröstlöshet till hårdkokt cynism.
Geggan jag kallar mitt sociala umgänge hade surnat över natten och idag täker jag inte ens ge mig in i leken. Känns ungefär som att döma i en match , som spelas i Uganda. Orkar verkligen inte.
Sedan får man kanske skylla sig själv lite granna, när man valt att bara umgås med folk som går runt med trippeldiagnoser.
Misery loves company, right?
(videon tillägnas min första kommentator och alla offer för socialt trauma och annat faux-pas)
So. Idag är dagen då frankofilin är över för min del. En kaffe , en sista glance på kuttersmycket. Sail away, Le fin.
Naivitee
Måste inte tänka så mycket.
Måste sluta tro på människor, den goda viljan och allting alla säger.
Måste sluta tro att folk kan läsa dina tankar / besitter särdeles utvecklad empatisk eller analytisk förmåga.
Måste undvika att älska människor ( tycka om sitter löst det med ).
Bitter prognos idag. Och jag som verkligen måste vara preppy till tusen imorgon.
Joina revolutionen och köpa sig en spikmatta kanske ? Martyrens absoluta must-have 2009.
Post-it
Fenomenet vandrande skyltar får mig att begråta allt som går på två ben.
Kan man bli mer reducerad, som människa?
Jobba som julgransfot. Hellre döden.
En god vän såg hur lost jag var igår, och hjälpte mig att kolla upp diverse utbildningar jag inte klarar av att googla själv ens. Ett litet tag kände jag att framtiden fanns på riktigt, med tiden hade den blivit något av en vandringssägen i mitt huvud.
Jag tror nog innerst inne att jag faktiskt kan göra något av värde. A little something.
Det är den nedriga ålderdomen som förstör allt bara.
Klor och hår
Ett badhus är inte platsen där till bristningsgränsen sexuellt frustrerade individer hittar inre frid.
Det är bröstvårtor och små droppar var man än vänder sig, det finns ingen undanflykt.
Yrsel.
Ett knattelag av småpojkar, ifrån söderort vad jag kunde utröna,
i identiska shorts (gröna),
lyckades dock avsluta mitt lidande genom att hoppa ned i bubbelpoolen med sina fjun och sitt babyphat,
fnissande på tonårspojkars brölande vis, åt ett lustigt påhitt som gick ut på att intervjua kamrater med stortån.
Prata i mikrofonen !
(på något som liknade svenska)
Det finns inget mer avtändande. Nästan äckligt. Så uschligt att jag tyckte synd om den ena, som hade ett alldeles för smalt ansikte, unibrow och en deprimerande semimustasch som liksom gjorde en sur mun.
Men någon älskar väl honom också.
Jag vet inte vad det är som gör mig så allergisk, men någonting måste göras åt saken i och med att det inte dröjer så otroligt länge innan jag själv kommer servera en likadan frukost om morgnarna.
Utan brytningen, ta i trä.
Shmutz
Jag skulle kunna sitta upp till knäna i den utmanande lorten, denna stund, om jag hade haft någon som avlöste mig härhemma. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Lättade mitt hjärta igår, trots att jag försökte bita mig i tungan. Sade saker jag omedelbart ville ta tillbaka och äta upp, två gånger om.
Kom ut ur garderoben, som en sämre version av mig själv. Kanske släpade jag också ut någon annan, alla mina intentioner till trots.
Möttes med en pity jag ville stampa sönder. Hata pity.
Och sen, samma reflex som alltid, en desperat längan att tysta. Shysch eller döden.
En minimal men märkbar förbättring i humöret efteråt.
Ungefär samtidigt som jag drabbades av skräck över att avslöjas bestämde jag mig för att den inte kunde bli så spicy som jag tänkt mig, den här bloggen. Paranoia has got a hold of me. Ack så tragiskt, men det står för mycket på spel.
I privatlivet så har jag däremot varit så ärlig att jag skrämt slag på mig själv. Varit mäkta generös med krydda. Jag tror väl någonstans att allt ska gå över när jag blir sambo igen ( läs: när jag får ligga igen ), vilket är om mindre än en vecka. Att jag kan kosta på mig att dela en svacka, en övergående period. Om en månad är allt jag numer kallar vardag annorlunda. Det borde väl även innefatta mig.
Flattery
Den första var att kalla mig en doppelganger åt den här franska aktrisen.
Det vore ju trevligt förstås, men inte någon dead ringer, som man säger. Även om jag kan se vad det är som spökar.
Den andra kan man ställa sig mer frågande till. Scenen utspelar sig i lekparken. Jag citerar ;
- Du är verkligen den enda mamman här, som ser ut att kunna vara beroende av heroin. Och det, är en komplimang.
Sommartoppen
Jag undrar varför jag aldrig exploderar. Blir galen. Ger upp. Tar igen.
Ingenting. Det händer inte.
Kanske är det så att mitt liv inte längre är mitt eget längre, kanske känner jag så på riktigt.
Just nu är det enda jag känner : fear och loathing för min egen person.
Igår hade det kanske varit ett roligt inlägg om dekadens whatever, plus en övertydligt förklaring om vad som absolut inte hänt huvudpersonen. Någon konstig metafor om vad som faktiskt gjorde det.
Idag vill jag bara kura ihop mig på golvet och fortsätta känna mig varm och illamående, och gunga litet varsamt från sida till sida. Länge, och utan avbrott. Tills det blir mörkt. Tror att jag numer kan vara den som längar efter solnedgången mest av alla i vårat avlånga land.
Jag skulle gå ut idag , såg fram emot det. Litet vuxentid, litet less primalskri och stress/smuts, borde vara glad.
(Jag borde framför allt inte vara sjuk sjuk sjuk i huvudet. Någon dag.)
Folk säger ibland att orden bara rinner ur dem, att de blir lika överraskade av dem som människan de är riktade emot.
Jag känner mig själv förnimma en känsla. Som ett minne jag bäddar in i nån sorts fetvadd. Jag hör mig själv konvertera känslan till en tanke, och sedan hur den filtreras på trehundra olika led, till att bli något som jag inte förstår eller kanske ens vill, och komma ut på andra sidan som totalskruvad välmenande logik, och sedan säger jag det , på det sätt jag då anser bäst passande. Vilket det förresten sällan är. Kör över mig själv , och andra, med karma och ett påhittat allas bästa.
Kom på attt jag både är ond och feg. Sämsta tänkbara kombinationen, inte sant ?
Tänker på vad man förtjänar. Vem som får. Om man får. Så mycket prat om vad ,man-jag-du, förtjänar. Vad förtjänar jag, vem vet det? Vill jag ha vad jag förtjänar? Det driver mig till vansinnets rand, där jag framför min klassiska balansakt, med ett leende på läpparna.
GO patetiskt dravel som ingen förstår. I fell down a hole, and I liked it.
Galore
Började dagen med rätt så vardagliga och katartiska sysslor.
Slutade upp sen kväll med att skrapa den fullkomligt gräsliga färgen av mina köksluckor, som idioterna som tronade här innan mig målat med en vattenbaserad färg (faller av i små flagor), med en avbruten mattknivsspets som mätte 1,5 gånger 2 centimeter. Jag vet inte om ni inser djupet och vidden av en sådan mission. Hur ont jag har i fingrarna.
Att det är fullkomligt omöjligt borde däremot framgå rätt så klart.
Men så fort jag kom på tanken kunde jag inte skjuta upp det en minut till. Med eller utan lämpliga verktyg. Bättre än att gå loss på sig själv åtminstone.
Nu är det så fult att jag är om möjligt, ännu mer taggad.
Imorgon ska jag köpa en ordentlig skrapa.
Ett prima exempel på saker man inte kan göra när man är sambo.
Paranoia
Tveka inför min tvärsäkerhet gällande anonymiteten, då speciellt den som lätt vaporiseras så fort någon skulle få för sig att rota igenom en delad dator ,och lägga ihop ett och två. Det kräver i och för sig mer tid, motivation och kgb-anda än vad jag tror personen i fråga besitter, men jag trodde å andra sidan att folk var snyggare nakna än med kläder på ända upp i vuxen ålder.
Dessutom så kommer en person som redan vet om att den finns läsa just det här så fort det bjuds (hej!) , och förutom att fyllas av en känsla av förakt eller kanske bara ogillande, kanske få för sig att dela med sig av sin upptäckt. En annan kommer direkt att förstå att det är jag. Outa mig. Då skulle jag inte kunna fortsätta.
Således kommer personen att dela med sig iallafall, och tysta ned dem som får dela, och sedan så får jag leva med nån sorts skam jag aldrig ens får chansen att veta om, att jag borde känna. Eller åtminstone tveka, ständigt.
Så.
Det är inte jag !
Ok ?
Abstinence
Det är möjligt att jag gjort någon som är mig väldigt kär, besviken. Personen ifråga stållde sig frågande till huruvida han var på min fuck list eller inte, efter att jag råkat läcka om att det fanns en sådan. Borde vetat bättre.
En fuck list är en liten hop av namn på personer som man gärna skulle ligga blå och gula om man bara fick. Alternativt kunde/hade chansen. Viktigt att observera att det inte är alla hot people, utan bara de som man känner att man inte vill leva utan att ha provat på.
Men, iallafall, inom kort så kommer en frontrunner på den infamösa listan faktiskt att landa i stockholmskrokarna. Nummer har utbytts, ett möte kommer att ske. Däremot så kommer jag inte att dela the loving grace med personen ifråga. Har jag lyckats hålla mig hittills, tänker jag , så går det väl ett litet tag till.
Dessutom har det passerat så lång tid sedan vårt glory moment att det förhoppningsvis är för länge sedan begravet. Kanske finns bara en härlig platonisk känsla av gemenskap kvar.
Kännandes mig själv väl, så kan jag däremot utan tvekan säga att jag säkert kommer att mjölka situationen och ta råmaterialet med mig hem för raffinering.
Beggars cant be chosers, you know.
Min goda vän sa att jag var störd. Jag vet visserligen om det , men sättet han sade det på implicerade störd på en helt annan nivå än den jag var beredd att gå med på. Detta av en person med inte helt sund syn på samlevnad. Hursomhelst, man ska inte gå i fällan. Jag som är en mycket hemlighetsfull typ dessutom. Denna människors eviga längtan efter yip yap och förståelse kommer bli allas vårat fall.
Morph
Jag tog mig ut i världen idag. Inte bara för att köpa mjölk, eller posta brev, utan för att göra saker. Träffa människor. Gå med i paraden och joina spektaklet .
Det hör till vanligheterna att jag isolerar mig då och då när jag inte är mitt bästa själv.
Framför allt för att jag känner mig motbjudande. Nästan så att jag förväntar mig en skock arga bönder med facklor utanför, som under hejrop bultar på porten och sjunger en sång om hur de ska dra ut monstret med svansen först.
Nära och väldigt kära får dock komma och hälsa på.
Instinktivt kände jag på morgonen att jag skulle vara tvungen att pimpa mig själv för att stå ut med all obehaglig offentlighet. Men det slutade med att jag inte orkade med tanken att bry mig, eller ens se mig själv i spegeln, så jag gick inte bara ut naturell utan även i ful oinspirerad outfit. Med flit, in spite och ren protest. Väl ute insåg jag att alla andra också är fula, med mycket få undantag. Inte en högaffel i sikte.
Det var en lättnad men också litet av ett hån. Knappt så att de var värda min rebelliska fulstrejk. Jag antar att det betyder att jag kan komma och gå som jag vill nu.
Blev hänförd av hur mycket folk konsumerar. Inte bara på grund av lågkonjunkturen, utan över huvudtaget. Så många logotypade kassar. Så många fula plagg och meningslösa attiraljer.
Men jag är väl bara avundssjuk.
Tvivelsjuka
Mitt libido som hållt sig på en oroväckande normal nivå ungefär lika länge som jag känt att min förmåga att sova börjat likna gemene mans, skakade av sig någon sorts dammtäcke.
Jag har setat och undrat, i vad det nu kan vara, ett par veckor på sin höjd, om jag var på väg att bli som folk eller var på väg ned i en depression. Inte helt lätt att veta.
Spenderade hela dagen inuti mig själv så fort jag fick tillfälle. Inte bokstavligt talat alltså. Längtade tills dess att jag fick vara i fred. Trängde rastlöst undan bilder av unspeakable, till förmån för ett vattenglas eller en bok eller liten leksak i plast. Försökte vara den milda modern så gott det gick.
Nu, sen kväll, och jag fick som jag ville. Det var inte nog såklart. För ensamt och plågsamt, och håret som ramlar ner i nacken, vinden som blåser in genom fönstret, till och med min egen jävla hand vilandes på låret ger mig rysningar all over och får mig att glömma att andas.
Jag har redan slängt mig över all möjlig stimuli hushållet kan erbjuda. Ett glas vin, sjuhundra koppar kaffe, choklad, för många cigaretter. Väntar och tänker att snart går det över.
Repeterade repetitioner som jag i samma stund vet att jag bittert kommer att ångra innan dagen är ny.
Eftersom ingen sorts remedy ramlar ned i min brevlåda inom överskådlig framtid, har jag svårt att veta vad som är vad. Som med mest allting. Vad som kan läkas tillsammans med min vardag. Vad som är en fix idé.
Det finns tankar och bilder jag inte kunnat släppa.
En kropp lika hård som min. En skjorta. Ett ansikte som skiftar ifrån att inse allvaret, till en andlös spänd avvaktan, överraskning, och inte mer än ett vagt leende. En order. En väl detaljerad fortsättning, med varierande slut.
Vanligtvis byter jag ut bilderna med jämna mellanrum. Objekten har visserligen varierat, om än inte lika frekvent som tidigare, men de har en skrämmande sak gemensamt. De är inom räckhåll, och det har blivit själva sakfrågan.
Mina motiv är inte längre luddiga och flytande, och det känns olycksbådande.
Jag provocerade fram en intim gest, av en person som gjorde sitt allra bästa för att vara god och låta bli, häromveckan, utan att behöva säga ett ont ord förstås, och lika yr som det gjorde mig då, gör det mig ångerfull nu. Inte saken i sig, utan korruptionen. Faktumet att saken i sig inte rör mig i ryggen gör mig också lite illamående.
Or possibly, I just need to get layed.
Jag hoppas att det är så.
Måste sova nu. Alla andra alternativ är alltigenom dåliga.
Alfa
Brist på tid och formuleringar och alldeles för höga ambitioner adderat på det. Nästan så att jag glömde bort vad den skulle vara.
Förlösande. Den andra sidan. Den man aldrig behövde konfrontera i form av ett undrande ansikte över en kaffe på stamfiket, eller inom hemmets familjeporträttsbehängda väggar.
Efter ett par glas improviserat rödvin och därtill hörande pladder ikväll känns det mycket lätttare. Tankarna kristalliserades och blev ord, uttalade och verkliga även om de färgades i en ton vi kan kalla Beaujolais.
De senaste timmarna blev en orgie i utande och specificerande, förklaringar, ursäkter, explicita och implicita exempel mig och min vän emellan. Sånt som man betalar en shrink för. Som man aldrig skulle stå ut med att lyssna på utan ekonomisk ersättning, alternativt älskar personen väldigt mycket. Det skulle vara ypperligt, inte minst för mig själv om jag kunde åminna mig de huvudsakliga riktlinjerna ur konversationen, men jag skulle inte satsa hela socialbidraget på att jag lyckas.
* Den beräknande (manipulativa, kallhammrade, dramatiserande, neurosen, whatever) personligheten. Det är mycket möjligt att de vanliga glada människorna saknar just det här draget. Vilket objektivt sett borde vara en bra sak. Att det är för att man inte analyserar situationen vidare, lägger ut fällor , testar tålamod, eller tänker sig in i framtida scenarions för- och nackdelar, som man kan väga 170 kilo, tatuera in mytologiska väsen på armen, ha på sig en magtröja och seriöst fundera på att köpa en älg av polyester iklädd tröja som det står I LOVE SWEDEN på , samtidigt som man pratar bebispråk med sin BF. Offentligt. Stolt. Missuppfatta inte nu, jättebra för dem, verkligen.
* Att acceptera den aparta sidan av sin personlighet. Embrace or not to embrace? Själv är jag övertygad om att det sitter i mitt blodomlopp, arvssynden , allt det där. Min vän trodde att det kanske hände någonstans på vägen. Mitt förhållningssätt gör det lättare att ta mig igenom vardagen misstänker jag. Som ett påbud att komma över det bara. Gör det bästa av situationen. Vilket inte på något sätt betyder att jag har någon sorts drift att dela med mig. Min omvärld ska nog förbli glatt ovetande om vad som pågår, inuti. You cant handle, the truth, som de säger i filmen. Dessutom gillar jag det fina. Jag och världen råkar bara ha olika åsikter om vad det fina består i och av, och jag är väl medveten om vems bollplan det är vi spelar på.
* S och M . I alla sina former. Varför känns det fortfarande som att det är litet fult , när varenda aftonblaskas relationsexperter kan uppmuntra både crossdressing och prostatamassage till uttråkade Per och Britt i Spånga? Som total dominator och switch hade vi utomordentligt intressat konversation, jag och min vän (som inte är totala freaks, vill jag inflika). Väl på tiden. Mycket kan man lista ut själv men det är de små detaljerna som är det intressanta. The daring vs. kontroll. De små pupillerna. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa mitt lilla dilemma. Tiderna bjuder inte mycket till frist, och som vi båda konstaterade : Det är det enda man inte kan be om. Samma ögonblick du yttrar orden , är förtrollningen bruten. Ett litet moment 22.
* Att ta tjuren vid hornen. I höst om jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk, ska jag ta och hitta mig en terapeut. Jag behöver verkligen en fjärran åsikt. Jag vill ha den innan jag bestämmer mig för att äta piller igen. För egetligen vill jag ju inte det. Framför allt litar jag inte på mig själv, och mitt omdöme längre. Vet inte vad som är realistiskt, normalt, vanligt eller kanske ens på riktigt. När jag får tid och slant över , är det jag som bokar in en tid och spiller mina bönor för någon stackars främmande människa. Horror att tänka på.
* The simple plan. När man väl skaffar sig den där stackars människan, kom vi överens om att det är den enkla lösningen eller ingen alls. Vilket är dumt, jag vet det. Men jag förväntar mig mirakel. Vill ha en karta och kompass och ingen plågsam insikt , med tillhörande överdos tålamod. Jag vill ha instruktioner. En total motsägelse när jag inte vet vad jag själv vill. Men klart är ar ett svanhopp är att föredraga över kbt iallafall. Det är verkligen vedervärdigt, bara tanken.
* Den plågsamma frågan. I mitt fall: Vad skulle krävas, vad tror du behövs, hur tänker du att tillvaron skulle se ut för att du skulle känna tillfredställelse, lycka? I vännens, något snarlikt. Känns absurdt att erkänna för sig själv att man aldrig väntat sig någonting överhuvudtaget. Aldrig ha drömt om ett bröllop, en karriär, ett barn, på allvar. Att det är därför man har ätit crap som skulle kunna få den bäste att krypa ihop i fosterställning, utan att röra en min. För att man var en cynisk bebis. Att ens bild av heaven är en rush. Extas. En tisdagseftermiddag av hysteriskta skrattsalvor och samförstånd. En överraskning. En meningslös stöld. Intimitet.
Nu, säng. Imorgon, möjligtvis ånger över att ha tryckt på posta. Men jag måste ju börja någonstans.. och jag ville inte glömma bort det här. Mycket bra konversation ikväll. Förlösande var ordet. Vi satte till och med ord på våran hemliga , outtalade överrenskommelse, vilken jag haft en del tvivel om. Nu är det klart som korvspad. Vi skonar varandra ifrån all disgrace. Perfekt, om du frågar mig. En god vän. God natt.
