Hoodlum
Trots att jag begränsat min läsarskara här till en halv person lider jag ändå av en fruktansvärd paranoia. Samtidigt som jag nästan vill bli avslöjad. Höll på att dela med mig av adressen men stoppade mig själv i sista sekund. Det är svårare än att inte röka.
Mitt problem är verligen min stora mun.
Inte på det sättet som de reflexmässigt ärliga. De som ursäktar sig med att de inte hinner tänka tanken innan den hänger i luften. Jag vet vad jag vill säga, det är ett trängande behov, jag måste dela med mig för att känna mig hel. Tror jag. Det man bara inte gör, behöver jag helt enkelt.
Idag vill jag till exempel berätta för omvärlden om något så oskyldigt som mina dagdrömmar,men biter mig i tungan.( Något sorts överfall, med lyckligt slut.)
Jag går fortfarande och är arg över en utebliven konversation, för löjligt länge sedan, blir sur när folk tassar kring samtalsämnen, klarar absolut inte av den otroligt långa avvaktan som blivit vardag här i våningen.
Allt jag vill är att säga alla sanningen (nåväl), levande charader är liksom inte tillräckligt mycket liv.
Men när verkligheten är låst gör den ju absolut ingen nytta, trots att allt med tiden bara ter sig mer som en teaterpjäs än någonsin.
Jag undrar hur människor gör. Hur de lyckas förhålla sig till varandra.
Att mitt förhållande ser ut som det gör är till största delen mitt fel.
Jag har bäddat även om det inte var mina lakan.
Detsamma gäller för hälften av allt mitt ältande, önskande och förnekande, som jag gladeligen ådragit mig själv alldeles frivilligt och med stort huvud. Yes sir. Hata det.
Jag mådde så extremt illa igår. Satt i soffan med en unge, bad honom sluta hoppa runt. Mamma mår illa. Försöker utröna vilket livsmedel som åsamkat mig pinan. Inte förrän då inser jag att jag haft ångest i timtal.
Mitt problem är verligen min stora mun.
Inte på det sättet som de reflexmässigt ärliga. De som ursäktar sig med att de inte hinner tänka tanken innan den hänger i luften. Jag vet vad jag vill säga, det är ett trängande behov, jag måste dela med mig för att känna mig hel. Tror jag. Det man bara inte gör, behöver jag helt enkelt.
Idag vill jag till exempel berätta för omvärlden om något så oskyldigt som mina dagdrömmar,men biter mig i tungan.( Något sorts överfall, med lyckligt slut.)
Jag går fortfarande och är arg över en utebliven konversation, för löjligt länge sedan, blir sur när folk tassar kring samtalsämnen, klarar absolut inte av den otroligt långa avvaktan som blivit vardag här i våningen.
Allt jag vill är att säga alla sanningen (nåväl), levande charader är liksom inte tillräckligt mycket liv.
Men när verkligheten är låst gör den ju absolut ingen nytta, trots att allt med tiden bara ter sig mer som en teaterpjäs än någonsin.
Jag undrar hur människor gör. Hur de lyckas förhålla sig till varandra.
Att mitt förhållande ser ut som det gör är till största delen mitt fel.
Jag har bäddat även om det inte var mina lakan.
Detsamma gäller för hälften av allt mitt ältande, önskande och förnekande, som jag gladeligen ådragit mig själv alldeles frivilligt och med stort huvud. Yes sir. Hata det.
Jag mådde så extremt illa igår. Satt i soffan med en unge, bad honom sluta hoppa runt. Mamma mår illa. Försöker utröna vilket livsmedel som åsamkat mig pinan. Inte förrän då inser jag att jag haft ångest i timtal.
Kommentarer
Trackback
