Cipralextime !
Jag misstänker att det inte finns en människa i vårt avlånga land som litar mindre på sig själv och sina känslor än jag.
Jag ändrar mig nu.
Tänker att det jag tror att jag tror och vill, bara är mitt undermedvetnas lumpna trick. Som en guerillarörelse inside vars taktik går ut på att få mina självdestruktiva tendenser att framstå som en uppriktig önskan eller övertygelse. En fälla m.a.o. , vars uppfyllelse skulle bli ett straff.
Ex. jag tror att jag vill ha en clean slate med peace love och understanding .. men egentligen är det min inre masochist som vill plågas just a little bit more.
Eller att mes/latmasken bara ska slippa göra någonting ö.h.t.
Jag tror att jag måste berätta, men egentligen så är det brobränning och ingenting annat. Och så vidare.
Ja du ser. Kanske dags att boka ett besök hos husläkaren.
Hoodlum
Trots att jag begränsat min läsarskara här till en halv person lider jag ändå av en fruktansvärd paranoia. Samtidigt som jag nästan vill bli avslöjad. Höll på att dela med mig av adressen men stoppade mig själv i sista sekund. Det är svårare än att inte röka.
Mitt problem är verligen min stora mun.
Inte på det sättet som de reflexmässigt ärliga. De som ursäktar sig med att de inte hinner tänka tanken innan den hänger i luften. Jag vet vad jag vill säga, det är ett trängande behov, jag måste dela med mig för att känna mig hel. Tror jag. Det man bara inte gör, behöver jag helt enkelt.
Idag vill jag till exempel berätta för omvärlden om något så oskyldigt som mina dagdrömmar,men biter mig i tungan.( Något sorts överfall, med lyckligt slut.)
Jag går fortfarande och är arg över en utebliven konversation, för löjligt länge sedan, blir sur när folk tassar kring samtalsämnen, klarar absolut inte av den otroligt långa avvaktan som blivit vardag här i våningen.
Allt jag vill är att säga alla sanningen (nåväl), levande charader är liksom inte tillräckligt mycket liv.
Men när verkligheten är låst gör den ju absolut ingen nytta, trots att allt med tiden bara ter sig mer som en teaterpjäs än någonsin.
Jag undrar hur människor gör. Hur de lyckas förhålla sig till varandra.
Att mitt förhållande ser ut som det gör är till största delen mitt fel.
Jag har bäddat även om det inte var mina lakan.
Detsamma gäller för hälften av allt mitt ältande, önskande och förnekande, som jag gladeligen ådragit mig själv alldeles frivilligt och med stort huvud. Yes sir. Hata det.
Jag mådde så extremt illa igår. Satt i soffan med en unge, bad honom sluta hoppa runt. Mamma mår illa. Försöker utröna vilket livsmedel som åsamkat mig pinan. Inte förrän då inser jag att jag haft ångest i timtal.
Mitt problem är verligen min stora mun.
Inte på det sättet som de reflexmässigt ärliga. De som ursäktar sig med att de inte hinner tänka tanken innan den hänger i luften. Jag vet vad jag vill säga, det är ett trängande behov, jag måste dela med mig för att känna mig hel. Tror jag. Det man bara inte gör, behöver jag helt enkelt.
Idag vill jag till exempel berätta för omvärlden om något så oskyldigt som mina dagdrömmar,men biter mig i tungan.( Något sorts överfall, med lyckligt slut.)
Jag går fortfarande och är arg över en utebliven konversation, för löjligt länge sedan, blir sur när folk tassar kring samtalsämnen, klarar absolut inte av den otroligt långa avvaktan som blivit vardag här i våningen.
Allt jag vill är att säga alla sanningen (nåväl), levande charader är liksom inte tillräckligt mycket liv.
Men när verkligheten är låst gör den ju absolut ingen nytta, trots att allt med tiden bara ter sig mer som en teaterpjäs än någonsin.
Jag undrar hur människor gör. Hur de lyckas förhålla sig till varandra.
Att mitt förhållande ser ut som det gör är till största delen mitt fel.
Jag har bäddat även om det inte var mina lakan.
Detsamma gäller för hälften av allt mitt ältande, önskande och förnekande, som jag gladeligen ådragit mig själv alldeles frivilligt och med stort huvud. Yes sir. Hata det.
Jag mådde så extremt illa igår. Satt i soffan med en unge, bad honom sluta hoppa runt. Mamma mår illa. Försöker utröna vilket livsmedel som åsamkat mig pinan. Inte förrän då inser jag att jag haft ångest i timtal.
Say cheese
En scen i December.
Syster och jag diskuterar min födelsedagspresent i butiken.
- Men jag vet inte.. jag börjar bli litet nervös för din present. S (sambo) kanske kommer bli arg på mig.
- Arg? Är det typ biljetter till Chippendales eller, haha ?
- Nej, jag vill inte förstöra överraskningen.. Men det är något man gör på sig själv.
- En sexleksak ?
- Nej, det är något jag vet att du har sagt att du vill ha. Fast nu vet jag inte.
- Jag blir galeen. Nu måste jag komma på vad det är..
- Mm.. fast jag blir lite osäker om jag har tänkt fel. Du kanske inte alls kommer att bli glad. Men jag kommer ihåg att du sa det.. för länge sedan.
- Fast jag säger ju saker hela tiden. Du vet, ena dagen är moroten lösningen på allt, eller så ska jag börja jobba som elefantskötare på cirkus. Hm.. skalpeller ?
- Ja, precis, jag har köpt dig skalpeller.
- Försöker bara komma ihåg knäppa saker som jag sagt att jag vill ha.
- Man gör det inte på sig själv iallafall.. man går någonstans och gör det.
- SHIT! Omg jag vet vad det är !
- Hahaha hehehe !
- Läskigt ju !
- Aa, jag vet! Var det fel?
- Nej.. jag kommer ihåg nu när jag sa det. Jag menade det ju faktiskt. Men.. jag kommer behöva meditera lite på det här.. man måste inte göra det på en gång va?
- Nej det är ett presentkort .
- Gaah !!
Och så vidare. Nu har jag ett presentkort på Botox goddammit.
BOTOX.
Botulism in your face. Scary egentligen. Jag kommer dessvärre inte kunna stilla min nyfikenhet på något annat sätt än att använda kortet. När är frågan. Egentligen ska man ju börja i tid. Så att man inte får några rynkor.
Men förutom sprutskräck så lider jag även av extrema tvångstankar gällande renlevnad. Inga konserveringsmedel ingen glutamat och inte ens alvedon as we speak trots en djävulsk mensvärk. En liten rävsax det här.
Hur som helst så åker nålen bara in på bekymmersrynkan min läggning åsamkat mig. Vill inte bli en zombie.
Inom hemmets väggar har utvecklingen gått både framåt och bakåt. Allt är ansträngt och vi tassar runt gröt båda två. Men vi har också pratat, på riktigt, och har iallafall samma utgångspunkt. Punkten över bokstaven j i ordet bajs.
Sambon erkände att han misstänker att vi inte skulle var tillsammans längre om vi inte hade barnen, att tanken gjorde honom illamående.
Ska få upp ett normalt schema och litet rutin , och sedan ska vi väl pallra oss iväg på den där terapin.
Syster och jag diskuterar min födelsedagspresent i butiken.
- Men jag vet inte.. jag börjar bli litet nervös för din present. S (sambo) kanske kommer bli arg på mig.
- Arg? Är det typ biljetter till Chippendales eller, haha ?
- Nej, jag vill inte förstöra överraskningen.. Men det är något man gör på sig själv.
- En sexleksak ?
- Nej, det är något jag vet att du har sagt att du vill ha. Fast nu vet jag inte.
- Jag blir galeen. Nu måste jag komma på vad det är..
- Mm.. fast jag blir lite osäker om jag har tänkt fel. Du kanske inte alls kommer att bli glad. Men jag kommer ihåg att du sa det.. för länge sedan.
- Fast jag säger ju saker hela tiden. Du vet, ena dagen är moroten lösningen på allt, eller så ska jag börja jobba som elefantskötare på cirkus. Hm.. skalpeller ?
- Ja, precis, jag har köpt dig skalpeller.
- Försöker bara komma ihåg knäppa saker som jag sagt att jag vill ha.
- Man gör det inte på sig själv iallafall.. man går någonstans och gör det.
- SHIT! Omg jag vet vad det är !
- Hahaha hehehe !
- Läskigt ju !
- Aa, jag vet! Var det fel?
- Nej.. jag kommer ihåg nu när jag sa det. Jag menade det ju faktiskt. Men.. jag kommer behöva meditera lite på det här.. man måste inte göra det på en gång va?
- Nej det är ett presentkort .
- Gaah !!
Och så vidare. Nu har jag ett presentkort på Botox goddammit.
BOTOX.
Botulism in your face. Scary egentligen. Jag kommer dessvärre inte kunna stilla min nyfikenhet på något annat sätt än att använda kortet. När är frågan. Egentligen ska man ju börja i tid. Så att man inte får några rynkor.
Men förutom sprutskräck så lider jag även av extrema tvångstankar gällande renlevnad. Inga konserveringsmedel ingen glutamat och inte ens alvedon as we speak trots en djävulsk mensvärk. En liten rävsax det här.
Hur som helst så åker nålen bara in på bekymmersrynkan min läggning åsamkat mig. Vill inte bli en zombie.
Inom hemmets väggar har utvecklingen gått både framåt och bakåt. Allt är ansträngt och vi tassar runt gröt båda två. Men vi har också pratat, på riktigt, och har iallafall samma utgångspunkt. Punkten över bokstaven j i ordet bajs.
Sambon erkände att han misstänker att vi inte skulle var tillsammans längre om vi inte hade barnen, att tanken gjorde honom illamående.
Ska få upp ett normalt schema och litet rutin , och sedan ska vi väl pallra oss iväg på den där terapin.
