picket fencing

Jag har ältat. OMG, var glada att ni slipper. 
Men! Jag har kommit fram till några slutsatser, slutligen , efter års harvande. Det är utomordentligt befriande. Jag är helt ur gängorna men mer målmedveten än någonsin.
Igår fick jag genomlida en total whit trash-experience. Har setat i möten där jag inte kan ha uppfattats som annat än helt turked up. Burkavarning.
Blev arg och informerade utomstående personer om att min sambo inte skall ses som en resurs utan snarare som ytterligare ett barn.
Inte så charmigt kanske.
Men jag tar skammen (och depressionen) till mig och använder den i ett gott syfte. Annie is getting her guns.
Jag sätter dit hela världen, mig själv inkluderad. Mjäket tar död på mig.

För övrigt så har min son har garanterat ärvt min sepe-osede och det hjälper inte till att vi lever i nåt sorts jävla zigenaräktenskap. Jag har blivit besviken på en person. Orolig för en annan. Och i slutändan är det som att jag bara tycker synd om hela mänskligheten. Such a waste.

(Litet salongsberusad för tillfället,skall tilläggas.)

Jag förstår att ingen förstår vilken angstbörda just arvet är, om man inte har barn. Men det är painful deluxe. Man undrar hur många generationer det har pågått och om det någonsin tar slut. Betvivlar fortplantning och den mytomspunna power of love.
Eller ingen läser ju förresten utom du, A, så gott så. Good for me. Du kanske förstår. Och på tal om dig så har jag lyssnat på den här typ fem gånger om just precis medans jag hängde upp tvätten. Around midnight.