Incomplete
Timmar av terapiprat runt köksbordet. Det saknas verkligen en pusselbit.
En kärleksgen. Känslor. Något sånt, mjukt och fluffigt.
Jag väntar snällt vid brevlådan på att min check ska ramla in, sedan terapi. Jag svär vid någonting heligt (något formally known as heligt).
Jag undrar om det är ett konstruktionsfel eller en sorts ärrbildning på insidan.
Och samma sak , alltid. Ånger och instinktiv ränksmidning , hur kan jag sopa allt det här under mattan ? April april? Ta tillbaks? Ett hårt slag emot huvudet?
Sy ihop min egen mun kanske.
Min syster erkände att hon ljög för sin terapeut. Inte ens då, under tystnadsplikt och godaste intentioner kunde hon blotta sig.
Bore blog. Jag vet. Men jag vill verkligen komma fram till något sorts svar och det händer aldrig.
Sad song på det då, och vi är good to go.
