picket fencing

Jag skulle vara snygg imorgon, som kompensation för böldpesten som härjar mitt ansikte. 
Tar mig ut på galej och drar med min syster, trots att jag senast för en vecka sedan försökte övertala henne att ta en vit vecka.

Men istället färgade jag håret extremt fult. Klämde extremt fult. Blev extremt ful.


Lyckades få en bekant att skaffa mig ett recept på Aberela, så slipper jag leka Jack the ripper åtminstone.
Kan inte vänta ut den här acnesviten känner jag (har i och för sig minnen av röd, flagnande hud senast jag använde just Aberela men allt är bättre än äckel).

Skulle vaxa och hann inte. Eller rättare sagt jag slackade bort tiden. Eller så var det kanske så att tvekade pga. min lilla fadäs senast, då jag åsamkade mig själv en ajajaj som gränsade till förlossningsskada. Misstänker att det var för att sambon var hemma och alldeles för nyfiken, ett stressmoment för mycket helt enkelt.

Och när vi ändå talar om götet så finns det någonting jag gärna skulle vilja fråga min gynekolog, om det inte var så att jag skulle behöva dö och sedan byta mottagning.
Min teori, efter alla informationsblad ifrån bb om  knipövningar och så vidare.. När man får orgasm, så drar ju muskulaturen ihop sig och gymnastiserar följdaktligen.
Det jag undrar är : Om det inte borde motsvara knipövningar om man faktiskt kom, varje dag ?
Det låter fullkomligt logiskt tycker jag.

Nu, insomnia och ett extremt begär efter valfri av följande produkt - Vin, lakrits, choklad.

Bh : Big Head

Jag drabbades verkligen av ett Big head igår. Stötte på en very fashionista/down with the crowd-person. Som överöste mig med komplimanger och hopp. Jag var modeikon och inspiratör och borde snarast starta eget , för att sedan bli nerringd med jobb. Allt jag sa var bra (visserligen har jag gett henne ett par balenciagaskor, men hon verkade rätt så ärlig).

Hon skulle dessutom ge tillbaks en jacka som jag lånat henne och glömt bort att jag älskade.
Jag sålde för några år sedan av en enorm klädsamling, the real deal med sekelskiftesblusar och designhistoria typ. Det som jag inte hade ballar att skiljas ifrån stuvade jag undan hos henne, tänkte hon kunde använda det i sitt jobb.

Vurmandet i kombination med en aldrig sinande ström goda ting lately, fick mig nog att kasta mig huvudstupa i någon sort bokstavsattack. På gränsen till att stoppa tåg med mina bara händer.
Det lustiga var att min joyride tog slut mitt under en fikasession..
jag klev in som en sprattelgubbe och ut som om jag var på väg att glida in i en insulinkoma. Helt matt.
Min vän anförtrodde att hon alltid trott att jag har mått pest i sådana situationer.

Som hon sa, - När du pratar så fort att man knappt hinner höra och är alldeles glansig på ögonen.

Och jag ba;

- Nääääjje, det är bäst ! Bääst! High on life L ! Som knark typ. (och så jazzhands)
För att en liten stund senare lägga mig ned, och vilja somna på plats.

Roligt skit.

Men jag tror fortfarande på mina ideer. Om två veckor max har jag startat eget. Det är profetian.

Gårdagen var great. Jag kom ut som en bättre människa.
(Modellen var en kvinnlig dansare förresten och inte någons farfar.)

Kom på att nu när jag fyller igen alla luckor och slänger kort på borden i livet och relationen och så vidare, så känns det någonstans tomt. Insåg att jag inte har någon hemlighet. Längre.
Vill inte skriva att det känns som om jag förlorat en del av mig själv, för det skulle väl innebära att jag var en liten  apart ränksmiderska, inte sant?
Men hemligheten som koncept har definitivt alltid haft sin lockelse, någonstans i exklusiviteten.
Personligen inte för att få vara den utvalde, men den som faktiskt väljer.
Andras hemligheter kan jag fortfarande vältra mig i. Men det räknas inte.
Det finns någonting tryggt och vackert i tanken på att åtminstone en av tårtbitarna i det jag kallar mitt liv, inte behöver delas med mina medmänniskor. Att en liten skärva av tid och rum bara är min.
Mina regler. Mitt underland.
Som att det är en viktig beståndsdel av min personlighet. Motståndet, oförmögenheten att absorberas helt i verklighet, praxis och gemenskap.

Nåväl. Det här stället är hemligt. Tills det blir upptäckt.
Och jag tänker på alla intervjuer med intet ont anande grannar till nyutkomna psykopater.
- Han var en helt vanlig, trevlig kille (tyckte mycket om hundar).

Och den här ringer i mitt huvud dygnet runt

De senaste dygnen har varit en enda lång ihärdig kamp emot mänskligheten.
Inte människorna i sig, bara de mänskliga dragen. 

Har blivit påmind om min empatiska talang efter att ha väntat ut och motat bort en heldags ångestattack med kärlek och pillerjakt. Lyckades riva mig blodig på offentlig plats under de oändliga samtalen. 
Min syster har drabbat ihop med sitt inre och jag var helt urlakad igår trots att jag mer eller mindre bara satt där, ringde några samtal och såg på när hon skakade.

Kanske också för att det oundvikligen tvingar mig att möta mitt arv och mig själv och resultatet av något som började redan 1979. Det är obehagligt. Punkt.

Men jag ställer saker tillrätta och försöker rädda världen, scora karmapoäng och göra mig förtjänt av dagens ranson luft åtminstone.  Nystar i relationer. Löser upp gamla knutar, ni förstår.
Målet är att inte behöva vara delaktig i mera mindgames inom snar framtid, det är alldeles för tröttsamt. Bonuskul om alla andra också slipper förstås. Jag misstänker tex. att någon gått och förväxlat mig med antikrist (moi?).
Annars ganska fint.
Och!
Jag försonas med konsten ikväll.
Dammar av mina drömmar och min gamla personlighet som låg och förtvinade på hatthyllan. Hjärt- och lungräddning medelst nakenhet och kolkrita. Eller blyerts, jag kan inte bestämma mig.
Men det är det klokaste jag gjort på länge.
Håll tummarna för att det inte är en tanig gubbe nu.

Men ibland så funderar jag på att byta sida. Det händer ofta när jag surfat på Blocket. Det finns så otroligt mycket att hata där.
Just nu tex. skulle jag vilja ringa upp alla idioter som skriver - Designad soffa och - Designad lampa. Med mera.
Jag vill se den möbel som designar sig själv. Show me.
Vad tror de att möbler kommer ifrån?

Det är himla mycket porrprat i media nowadays. På alla tänkbara nivåer, bloggar, intervjuer och filosofiska  och feministiska perspektiv. Porr överallt. Och det är väl bra att man sågar sönder ännu ett tabu.
Jag kan nog bräckas av en tioåring om vi pratar porrkonsumtion, trots att jag är rätt så fixerad vid just sex.

Tror att jag har för livlig fantasi helt enkelt. Varför nöja sig med någon annans ljussättning, regi, rollbesättning och så vidare, när man kan bestämma själv?

Skulle nog hellre välja ett foto än en film. Eller smyga på grannen kanske. Och tittar jag ändå på filmen så blir det mer en studie i anatomi än något annat. Jag kan inte sätta det i relation till min kropp. Det känns för fjärran.
Som nyhetsbilder ifrån någon afrikansk flyktingförläggning. Jättestackars dom typ.
Men man springer inte till banken.

Jag var ute häromdagen. Först bögkällare. Sedan Marie Laveau.
När vi stod ute på rökutan, jag och min syster, så börjar jag hosta. Samma gamla hosta som hemsökt mig i tre veckor. Ältar den  med min syster i jakt på sympatipoäng, eller kanske bara motivation att ta mig till vårdcentralen.

Istället fyllegastar hon följande ramsa ;
- Det äär ju svininfluensa! Du veet ju att du haar det! Det är ju det , fattar du ju själv att det är svininflueeensa!

Det två-tre kvadratmeter stora nikotinisthägnet utrymdes lugnt men effektivt inom loppet av 20 sekunder. Rätt så imponerande masspsykos det här. Och då har jag inte ens snuddat vid förskola och skola. Där pratar vi skräckfilm.

Idag är jag musikalautist med den här

Bäst.

Jag är sugen på att regredera en sisådär 28 år. Känner mig ynklig och meningslös. Väntar och väntar , vill helst bara bli vaggad till sömns i en fleecefilt. Matad. Vuxenblöja kanske. Drabbades av akut magkatarr för en dryg timme sedan.

Antagligen är det för att jag tar tag i saker som jag drabbas av dessa mentala blodsockerfall, jag planerar och bokar och fixar, och när min entusiasm har tagit mig så långt som den kan finns inget annat att göra än att vänta in allt annat och alla andra.
Jag lyckades övertala sambon om att hänga med på lite skön familjeterapi. Övertalningen var väl egentligen bara min röst som mynnade ut i en mobiltelefon någonstans i Asien, konstanterandes att vi skulle det. Han håller med om allt jag säger nuförtiden. Skulle tro att han drömmer mardrömmar om att komma hem till ett tomt hus och Findus micromat.

För övrigt har jag världens bästa vänner. Fina älskvärda varelser som lyckas restringera mina mentala breakdowns till uthärdligt gnäll. Från kris till caprice.

Jag har ältat. OMG, var glada att ni slipper. 
Men! Jag har kommit fram till några slutsatser, slutligen , efter års harvande. Det är utomordentligt befriande. Jag är helt ur gängorna men mer målmedveten än någonsin.
Igår fick jag genomlida en total whit trash-experience. Har setat i möten där jag inte kan ha uppfattats som annat än helt turked up. Burkavarning.
Blev arg och informerade utomstående personer om att min sambo inte skall ses som en resurs utan snarare som ytterligare ett barn.
Inte så charmigt kanske.
Men jag tar skammen (och depressionen) till mig och använder den i ett gott syfte. Annie is getting her guns.
Jag sätter dit hela världen, mig själv inkluderad. Mjäket tar död på mig.

För övrigt så har min son har garanterat ärvt min sepe-osede och det hjälper inte till att vi lever i nåt sorts jävla zigenaräktenskap. Jag har blivit besviken på en person. Orolig för en annan. Och i slutändan är det som att jag bara tycker synd om hela mänskligheten. Such a waste.

(Litet salongsberusad för tillfället,skall tilläggas.)

Jag förstår att ingen förstår vilken angstbörda just arvet är, om man inte har barn. Men det är painful deluxe. Man undrar hur många generationer det har pågått och om det någonsin tar slut. Betvivlar fortplantning och den mytomspunna power of love.
Eller ingen läser ju förresten utom du, A, så gott så. Good for me. Du kanske förstår. Och på tal om dig så har jag lyssnat på den här typ fem gånger om just precis medans jag hängde upp tvätten. Around midnight.

Timmar av terapiprat runt köksbordet. Det saknas verkligen en pusselbit.
En kärleksgen. Känslor. Något sånt, mjukt och fluffigt.
Jag väntar snällt vid brevlådan på att min check ska ramla in, sedan terapi. Jag svär vid någonting heligt (något formally known as heligt).
Jag undrar om det är ett konstruktionsfel eller en sorts ärrbildning på insidan.

Och samma sak , alltid. Ånger och instinktiv ränksmidning , hur kan jag sopa allt det här under mattan ? April april? Ta tillbaks? Ett hårt slag emot huvudet?
Sy ihop min egen mun kanske.
Min syster erkände att hon ljög för sin terapeut. Inte ens då, under tystnadsplikt och godaste intentioner kunde hon blotta sig.
Bore blog. Jag vet. Men jag vill verkligen komma fram till något sorts svar och det händer aldrig. 

Sad song på det då, och vi är good to go.
 

Herregud, jag har inte kunnat blogga alls så länge den där karln hasat runt i huset. Han måste verkligen hitta något att ta sig för asap.
Det fullkomligen kliar, mitt oförlösta sinne.
Bättre med andra typer av klåda å andra sidan.

Ville ladda upp bilder ifrån mobilen, men insåg snabbt att programvaran inte var kompatibel med mitt operativsystem.
Jag behöver en ledsagare. Med teknisk bakgrund.