Brister och bristningar

I run a tight schedule.
Butiken har ätit upp allt som fanns. Pengarna tiden och orken.
Imorgon ska vi ställa i ordning, så mycket som vi kan, pengarna räckte inte så långt som det borde och det kommer nog att synas tyvärr. För att inte tala om att jag kommer behöva planka till jobbet min första arbetsdag.. med de nya spärrarna vet jag inte ens hur det går till. Gammal dinosaur som man är.

Sambon är på god väg till komplett nervsammanbrott. Lägger på i mitt öra. Blandar ickekommunikation med apati. Jag vet inte vad jag ska göra, försöker vara pedagogen igen, men vill egentligen sätta mig och skrika att det är jag som går under den här gången, och då skall det banne mig ske över min döda kropp. Jag har dumpat allt jag ägde i det där jäkla företaget. Every laast penny. Men det hjälper ju inte. Vi sitter redan i båten och han spenderar 15 timmar om dygnet minst på bygget. Du gör som du vill, är standardsvaret på alla mina frågor och erbjudanden. Det är fruktansvärt synd om honom och ändå kunde jag tänka tanken att gå in på Skattemyndighetens hemsida och beställa ett skilsmässopapper sent igår kväll.

Lunchen var en lussebulle.
Middagen var linser med potatis och lite morot och resterna av en purjo. Diverse kryddor och litet citronsaft.
Barnen tyckte inte om , och tvingade mig att hålla tal om livets realiteter. Hällde av buljongen (näähje,vitaminerna!)  hittade en påse nachos i skåpet, och se där, Dip !
The agony of vilja gråta när tvååringen spiller ett glas mjölk eller kastar sin ransonerade tallrik på golvet. Painful att be de stora överse med allt. Att sexåringen bjuder mig sin sparbössa, trots att jag vet att det är hans precious.
Mensskydd var papper.
Ena barnets mössa försvann och jag funderar allvarligt på att gå till badhusets hittelåda för att ersätta den.
Jag försöker alltid förvänta mig det värsta. Det tycks mig att jag fått sämre fantasi med åren. I didnt see this one coming.
En skiva bröd med smör till frukost. 3 koppar kaffe.
Vikt- nästan 48 kilo. 500 gram ifrån ett canceransikte.

Jag går fortfarande runt och tänker på sånt som jag inte borde. Känner en osmickrande missunnsamhet smyga sig på mig. Hatar alla som skrattar på tunnelbanan. Och så vidare.

Som kontrast kan jag berätta att jag gjorde halva Stureplan i lördags. Var väl inte riktigt i partymode, men systern insisterade , och bjöd, då det inte blir så mycket partymode öht. de närmaste veckorna. Ett par cigg och basic konversation med ärade Hanna Friden, på Spy Bar var kvällens highlight faktiskt. När livets allvar drabbar en går det inte riktigt att slappna av och vara funloving. Ännu mindre dansa.
Vet ni hur fult man dansar när man är deppo ? Ren och skär horror, jag lade ned efter 10 minuter.
Nästan inte värt det ens, med tanke på att jag får äta bajs varje gång jag går ut typ. Totalignorerad av den största bäbisen, som vanligt.

Jag tänker att allt det här kommer oundvikligen att vara ett avlägset minne snart iallafall. Det är den bästa tröst jag hittar. Att tiden går. Hemskt deprimerande inlägg. Im sorry.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0