Tvivelsjuka
Min vän kom förbi imorse och tackade för ett, jag citerar, otroligt befriande samtal. Jag kunde bara hålla med. På morgonen kände jag mig litet ny. Kanske förhoppningsfull eller litet renare.
Mitt libido som hållt sig på en oroväckande normal nivå ungefär lika länge som jag känt att min förmåga att sova börjat likna gemene mans, skakade av sig någon sorts dammtäcke.
Jag har setat och undrat, i vad det nu kan vara, ett par veckor på sin höjd, om jag var på väg att bli som folk eller var på väg ned i en depression. Inte helt lätt att veta.
Spenderade hela dagen inuti mig själv så fort jag fick tillfälle. Inte bokstavligt talat alltså. Längtade tills dess att jag fick vara i fred. Trängde rastlöst undan bilder av unspeakable, till förmån för ett vattenglas eller en bok eller liten leksak i plast. Försökte vara den milda modern så gott det gick.
Nu, sen kväll, och jag fick som jag ville. Det var inte nog såklart. För ensamt och plågsamt, och håret som ramlar ner i nacken, vinden som blåser in genom fönstret, till och med min egen jävla hand vilandes på låret ger mig rysningar all over och får mig att glömma att andas.
Jag har redan slängt mig över all möjlig stimuli hushållet kan erbjuda. Ett glas vin, sjuhundra koppar kaffe, choklad, för många cigaretter. Väntar och tänker att snart går det över.
Repeterade repetitioner som jag i samma stund vet att jag bittert kommer att ångra innan dagen är ny.
Eftersom ingen sorts remedy ramlar ned i min brevlåda inom överskådlig framtid, har jag svårt att veta vad som är vad. Som med mest allting. Vad som kan läkas tillsammans med min vardag. Vad som är en fix idé.
Det finns tankar och bilder jag inte kunnat släppa.
En kropp lika hård som min. En skjorta. Ett ansikte som skiftar ifrån att inse allvaret, till en andlös spänd avvaktan, överraskning, och inte mer än ett vagt leende. En order. En väl detaljerad fortsättning, med varierande slut.
Vanligtvis byter jag ut bilderna med jämna mellanrum. Objekten har visserligen varierat, om än inte lika frekvent som tidigare, men de har en skrämmande sak gemensamt. De är inom räckhåll, och det har blivit själva sakfrågan.
Mina motiv är inte längre luddiga och flytande, och det känns olycksbådande.
Jag provocerade fram en intim gest, av en person som gjorde sitt allra bästa för att vara god och låta bli, häromveckan, utan att behöva säga ett ont ord förstås, och lika yr som det gjorde mig då, gör det mig ångerfull nu. Inte saken i sig, utan korruptionen. Faktumet att saken i sig inte rör mig i ryggen gör mig också lite illamående.
Or possibly, I just need to get layed.
Jag hoppas att det är så.
Måste sova nu. Alla andra alternativ är alltigenom dåliga.
Mitt libido som hållt sig på en oroväckande normal nivå ungefär lika länge som jag känt att min förmåga att sova börjat likna gemene mans, skakade av sig någon sorts dammtäcke.
Jag har setat och undrat, i vad det nu kan vara, ett par veckor på sin höjd, om jag var på väg att bli som folk eller var på väg ned i en depression. Inte helt lätt att veta.
Spenderade hela dagen inuti mig själv så fort jag fick tillfälle. Inte bokstavligt talat alltså. Längtade tills dess att jag fick vara i fred. Trängde rastlöst undan bilder av unspeakable, till förmån för ett vattenglas eller en bok eller liten leksak i plast. Försökte vara den milda modern så gott det gick.
Nu, sen kväll, och jag fick som jag ville. Det var inte nog såklart. För ensamt och plågsamt, och håret som ramlar ner i nacken, vinden som blåser in genom fönstret, till och med min egen jävla hand vilandes på låret ger mig rysningar all over och får mig att glömma att andas.
Jag har redan slängt mig över all möjlig stimuli hushållet kan erbjuda. Ett glas vin, sjuhundra koppar kaffe, choklad, för många cigaretter. Väntar och tänker att snart går det över.
Repeterade repetitioner som jag i samma stund vet att jag bittert kommer att ångra innan dagen är ny.
Eftersom ingen sorts remedy ramlar ned i min brevlåda inom överskådlig framtid, har jag svårt att veta vad som är vad. Som med mest allting. Vad som kan läkas tillsammans med min vardag. Vad som är en fix idé.
Det finns tankar och bilder jag inte kunnat släppa.
En kropp lika hård som min. En skjorta. Ett ansikte som skiftar ifrån att inse allvaret, till en andlös spänd avvaktan, överraskning, och inte mer än ett vagt leende. En order. En väl detaljerad fortsättning, med varierande slut.
Vanligtvis byter jag ut bilderna med jämna mellanrum. Objekten har visserligen varierat, om än inte lika frekvent som tidigare, men de har en skrämmande sak gemensamt. De är inom räckhåll, och det har blivit själva sakfrågan.
Mina motiv är inte längre luddiga och flytande, och det känns olycksbådande.
Jag provocerade fram en intim gest, av en person som gjorde sitt allra bästa för att vara god och låta bli, häromveckan, utan att behöva säga ett ont ord förstås, och lika yr som det gjorde mig då, gör det mig ångerfull nu. Inte saken i sig, utan korruptionen. Faktumet att saken i sig inte rör mig i ryggen gör mig också lite illamående.
Or possibly, I just need to get layed.
Jag hoppas att det är så.
Måste sova nu. Alla andra alternativ är alltigenom dåliga.
Kommentarer
Trackback
