Alfa
Inlägg ett, efter att ha setat på den nya adressen alldeles för länge.
Brist på tid och formuleringar och alldeles för höga ambitioner adderat på det. Nästan så att jag glömde bort vad den skulle vara.
Förlösande. Den andra sidan. Den man aldrig behövde konfrontera i form av ett undrande ansikte över en kaffe på stamfiket, eller inom hemmets familjeporträttsbehängda väggar.
Efter ett par glas improviserat rödvin och därtill hörande pladder ikväll känns det mycket lätttare. Tankarna kristalliserades och blev ord, uttalade och verkliga även om de färgades i en ton vi kan kalla Beaujolais.
De senaste timmarna blev en orgie i utande och specificerande, förklaringar, ursäkter, explicita och implicita exempel mig och min vän emellan. Sånt som man betalar en shrink för. Som man aldrig skulle stå ut med att lyssna på utan ekonomisk ersättning, alternativt älskar personen väldigt mycket. Det skulle vara ypperligt, inte minst för mig själv om jag kunde åminna mig de huvudsakliga riktlinjerna ur konversationen, men jag skulle inte satsa hela socialbidraget på att jag lyckas.
* Den beräknande (manipulativa, kallhammrade, dramatiserande, neurosen, whatever) personligheten. Det är mycket möjligt att de vanliga glada människorna saknar just det här draget. Vilket objektivt sett borde vara en bra sak. Att det är för att man inte analyserar situationen vidare, lägger ut fällor , testar tålamod, eller tänker sig in i framtida scenarions för- och nackdelar, som man kan väga 170 kilo, tatuera in mytologiska väsen på armen, ha på sig en magtröja och seriöst fundera på att köpa en älg av polyester iklädd tröja som det står I LOVE SWEDEN på , samtidigt som man pratar bebispråk med sin BF. Offentligt. Stolt. Missuppfatta inte nu, jättebra för dem, verkligen.
* Att acceptera den aparta sidan av sin personlighet. Embrace or not to embrace? Själv är jag övertygad om att det sitter i mitt blodomlopp, arvssynden , allt det där. Min vän trodde att det kanske hände någonstans på vägen. Mitt förhållningssätt gör det lättare att ta mig igenom vardagen misstänker jag. Som ett påbud att komma över det bara. Gör det bästa av situationen. Vilket inte på något sätt betyder att jag har någon sorts drift att dela med mig. Min omvärld ska nog förbli glatt ovetande om vad som pågår, inuti. You cant handle, the truth, som de säger i filmen. Dessutom gillar jag det fina. Jag och världen råkar bara ha olika åsikter om vad det fina består i och av, och jag är väl medveten om vems bollplan det är vi spelar på.
* S och M . I alla sina former. Varför känns det fortfarande som att det är litet fult , när varenda aftonblaskas relationsexperter kan uppmuntra både crossdressing och prostatamassage till uttråkade Per och Britt i Spånga? Som total dominator och switch hade vi utomordentligt intressat konversation, jag och min vän (som inte är totala freaks, vill jag inflika). Väl på tiden. Mycket kan man lista ut själv men det är de små detaljerna som är det intressanta. The daring vs. kontroll. De små pupillerna. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa mitt lilla dilemma. Tiderna bjuder inte mycket till frist, och som vi båda konstaterade : Det är det enda man inte kan be om. Samma ögonblick du yttrar orden , är förtrollningen bruten. Ett litet moment 22.
* Att ta tjuren vid hornen. I höst om jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk, ska jag ta och hitta mig en terapeut. Jag behöver verkligen en fjärran åsikt. Jag vill ha den innan jag bestämmer mig för att äta piller igen. För egetligen vill jag ju inte det. Framför allt litar jag inte på mig själv, och mitt omdöme längre. Vet inte vad som är realistiskt, normalt, vanligt eller kanske ens på riktigt. När jag får tid och slant över , är det jag som bokar in en tid och spiller mina bönor för någon stackars främmande människa. Horror att tänka på.
* The simple plan. När man väl skaffar sig den där stackars människan, kom vi överens om att det är den enkla lösningen eller ingen alls. Vilket är dumt, jag vet det. Men jag förväntar mig mirakel. Vill ha en karta och kompass och ingen plågsam insikt , med tillhörande överdos tålamod. Jag vill ha instruktioner. En total motsägelse när jag inte vet vad jag själv vill. Men klart är ar ett svanhopp är att föredraga över kbt iallafall. Det är verkligen vedervärdigt, bara tanken.
* Den plågsamma frågan. I mitt fall: Vad skulle krävas, vad tror du behövs, hur tänker du att tillvaron skulle se ut för att du skulle känna tillfredställelse, lycka? I vännens, något snarlikt. Känns absurdt att erkänna för sig själv att man aldrig väntat sig någonting överhuvudtaget. Aldrig ha drömt om ett bröllop, en karriär, ett barn, på allvar. Att det är därför man har ätit crap som skulle kunna få den bäste att krypa ihop i fosterställning, utan att röra en min. För att man var en cynisk bebis. Att ens bild av heaven är en rush. Extas. En tisdagseftermiddag av hysteriskta skrattsalvor och samförstånd. En överraskning. En meningslös stöld. Intimitet.
Nu, säng. Imorgon, möjligtvis ånger över att ha tryckt på posta. Men jag måste ju börja någonstans.. och jag ville inte glömma bort det här. Mycket bra konversation ikväll. Förlösande var ordet. Vi satte till och med ord på våran hemliga , outtalade överrenskommelse, vilken jag haft en del tvivel om. Nu är det klart som korvspad. Vi skonar varandra ifrån all disgrace. Perfekt, om du frågar mig. En god vän. God natt.
Brist på tid och formuleringar och alldeles för höga ambitioner adderat på det. Nästan så att jag glömde bort vad den skulle vara.
Förlösande. Den andra sidan. Den man aldrig behövde konfrontera i form av ett undrande ansikte över en kaffe på stamfiket, eller inom hemmets familjeporträttsbehängda väggar.
Efter ett par glas improviserat rödvin och därtill hörande pladder ikväll känns det mycket lätttare. Tankarna kristalliserades och blev ord, uttalade och verkliga även om de färgades i en ton vi kan kalla Beaujolais.
De senaste timmarna blev en orgie i utande och specificerande, förklaringar, ursäkter, explicita och implicita exempel mig och min vän emellan. Sånt som man betalar en shrink för. Som man aldrig skulle stå ut med att lyssna på utan ekonomisk ersättning, alternativt älskar personen väldigt mycket. Det skulle vara ypperligt, inte minst för mig själv om jag kunde åminna mig de huvudsakliga riktlinjerna ur konversationen, men jag skulle inte satsa hela socialbidraget på att jag lyckas.
* Den beräknande (manipulativa, kallhammrade, dramatiserande, neurosen, whatever) personligheten. Det är mycket möjligt att de vanliga glada människorna saknar just det här draget. Vilket objektivt sett borde vara en bra sak. Att det är för att man inte analyserar situationen vidare, lägger ut fällor , testar tålamod, eller tänker sig in i framtida scenarions för- och nackdelar, som man kan väga 170 kilo, tatuera in mytologiska väsen på armen, ha på sig en magtröja och seriöst fundera på att köpa en älg av polyester iklädd tröja som det står I LOVE SWEDEN på , samtidigt som man pratar bebispråk med sin BF. Offentligt. Stolt. Missuppfatta inte nu, jättebra för dem, verkligen.
* Att acceptera den aparta sidan av sin personlighet. Embrace or not to embrace? Själv är jag övertygad om att det sitter i mitt blodomlopp, arvssynden , allt det där. Min vän trodde att det kanske hände någonstans på vägen. Mitt förhållningssätt gör det lättare att ta mig igenom vardagen misstänker jag. Som ett påbud att komma över det bara. Gör det bästa av situationen. Vilket inte på något sätt betyder att jag har någon sorts drift att dela med mig. Min omvärld ska nog förbli glatt ovetande om vad som pågår, inuti. You cant handle, the truth, som de säger i filmen. Dessutom gillar jag det fina. Jag och världen råkar bara ha olika åsikter om vad det fina består i och av, och jag är väl medveten om vems bollplan det är vi spelar på.
* S och M . I alla sina former. Varför känns det fortfarande som att det är litet fult , när varenda aftonblaskas relationsexperter kan uppmuntra både crossdressing och prostatamassage till uttråkade Per och Britt i Spånga? Som total dominator och switch hade vi utomordentligt intressat konversation, jag och min vän (som inte är totala freaks, vill jag inflika). Väl på tiden. Mycket kan man lista ut själv men det är de små detaljerna som är det intressanta. The daring vs. kontroll. De små pupillerna. Jag vet inte riktigt hur jag ska lösa mitt lilla dilemma. Tiderna bjuder inte mycket till frist, och som vi båda konstaterade : Det är det enda man inte kan be om. Samma ögonblick du yttrar orden , är förtrollningen bruten. Ett litet moment 22.
* Att ta tjuren vid hornen. I höst om jag fortfarande är vid mina sinnens fulla bruk, ska jag ta och hitta mig en terapeut. Jag behöver verkligen en fjärran åsikt. Jag vill ha den innan jag bestämmer mig för att äta piller igen. För egetligen vill jag ju inte det. Framför allt litar jag inte på mig själv, och mitt omdöme längre. Vet inte vad som är realistiskt, normalt, vanligt eller kanske ens på riktigt. När jag får tid och slant över , är det jag som bokar in en tid och spiller mina bönor för någon stackars främmande människa. Horror att tänka på.
* The simple plan. När man väl skaffar sig den där stackars människan, kom vi överens om att det är den enkla lösningen eller ingen alls. Vilket är dumt, jag vet det. Men jag förväntar mig mirakel. Vill ha en karta och kompass och ingen plågsam insikt , med tillhörande överdos tålamod. Jag vill ha instruktioner. En total motsägelse när jag inte vet vad jag själv vill. Men klart är ar ett svanhopp är att föredraga över kbt iallafall. Det är verkligen vedervärdigt, bara tanken.
* Den plågsamma frågan. I mitt fall: Vad skulle krävas, vad tror du behövs, hur tänker du att tillvaron skulle se ut för att du skulle känna tillfredställelse, lycka? I vännens, något snarlikt. Känns absurdt att erkänna för sig själv att man aldrig väntat sig någonting överhuvudtaget. Aldrig ha drömt om ett bröllop, en karriär, ett barn, på allvar. Att det är därför man har ätit crap som skulle kunna få den bäste att krypa ihop i fosterställning, utan att röra en min. För att man var en cynisk bebis. Att ens bild av heaven är en rush. Extas. En tisdagseftermiddag av hysteriskta skrattsalvor och samförstånd. En överraskning. En meningslös stöld. Intimitet.
Nu, säng. Imorgon, möjligtvis ånger över att ha tryckt på posta. Men jag måste ju börja någonstans.. och jag ville inte glömma bort det här. Mycket bra konversation ikväll. Förlösande var ordet. Vi satte till och med ord på våran hemliga , outtalade överrenskommelse, vilken jag haft en del tvivel om. Nu är det klart som korvspad. Vi skonar varandra ifrån all disgrace. Perfekt, om du frågar mig. En god vän. God natt.
Kommentarer
Postat av: A
=)
Postat av: P f
well .. och allt läste du också förstås
Trackback
